LIVET MED MIG

Varför fortsätter jag att försöka förstå? Jo, för att jag verkligen inte förstått vad som hände, för att något inte stämmer och för att jag märker att en del svar jag hittar hjälper mig.  Dels hittar jag en del svar och dels ser jag att jag kunde inte göra mer, jag har redan gjort tillräckligt. Känns det bra? Jo en del känns bra, för jag står utan skuld. Men sen blir en del svar bara en sorg över att han inte vågar se helheten och att jag inte fick vara det stöd jag en gång var. En sorg att det inte blir läkt det som skulle kunna läkas. 

Läser mina egna ord från juli 2021 och inser att de kan tala direkt in i mig idag. Att hitta vilan och låta vinden föra mig i rätt riktning. Åter igen, oerhört svårt, men något jag vill.  https://tmauritzson.blogspot.com/2021/07/var-for-vagorna-dig.html?m=1

Att det ska vara så svårt att gå vidare. Att se till mitt eget bästa. Men klart det tar tid efter att ha fallit ihop i tusen bitar, går det ens att laga? Går det att bli hel och glad igen. Någon har tagit mina grundstenar av tillit och glädje till livet.

  Idag gör allt bara så ont igen 😢💔.

  Jag har varit duktig på att ta paus, tid för vila, lyssna på kroppen osv. Skönt det för då kan jag ge mig tid till det nu också. Just nu är jag väldigt trött. Jag står själv med allt här hemma samtidigt som jag går igenom en stor kris, sorg, inte konstigt att jag är trött då.  Altan, utemöbler, dammsuga, laga mat, se och vara med barnen, handla, tvätta fönster mm. Det är i stort sätt allt jag gjort själv innan också. Det som plussats på är vissa praktiska saker med huset, klippa gräsmatta och laga mat varje dag.  Så det här fixar jag, tar en bit i taget och vilar lite där emellan. Inser också att jag är tacksam att jag inte varit hemmafru, eller hemma längre med barnen, för då hade jag inte klarat mig ekonomiskt idag. 

Jag har alltid kunnat se det goda i människor. Brukar säga i intervjuer att det är både en styrka och svaghet. Styrka att jag tror på människan, svaghet att jag tror på dem så mycket att jag släpper dem. Styr väldigt lite i mitt ledarskap.  Det gäller även hemma. Jag har sett oss som vuxna människor, som tar ansvar för sina egna beslut och handlanden. Om jag inte får ut det jag önskar från min partner hittar jag orsaken, som trötthet, sjukdom, depression osv. Jag tänker att det alltid finns en orsak till ett specifikt handlande.  Jag är snäll, säger alltid ja, sätter inte så tydliga gränser. Har aldrig känt mig utnyttjad förrän nu. Plötsligt får jag höra om mig själv raka motsatsen till vem jag är, att vara 50 år och börja tvivla på sitt eget beteende och handlande, få dålig självbild och självkänsla är för mig nytt.  Jag borde bemöta ett sånt beteende med ilska och försvar, men jag kan inte, för det är inte jag. Åter igen hittar jag orsak till beteendet, förlåter och tänker att jag vi

  "Acceptans är särskilt viktigt i situationer där vi har små möjligheter att påverka, till exempel när en relation tar slut, eller när vi själva eller någon närstående drabbats av en svår sjukdom. Acceptans innebär inte att ge upp, utan att  acceptera  att situationen är som den är – just nu." Jag behöver acceptera, inte händelsen och handlandet i sig utan att det inte blev som vi ville, inte som jag ville. Jag tror inte heller som Gud ville. En jättesvår acceptans, men för att komma vidare, måste jag. Vet inte riktigt hur, men jag jobbar på det. 

  Nog har jag sagt "välj glädje", "se det positiva" osv. Och det har nästan alltid gått, jag har kunnat välja glädje, se förbi oro, rädsla, värk och negativa tankar. Det finns alltid något att vara glad och tacksam för.  Jag kan idag se det runt mig som jag kan vara glad och tacksam för, men jag kan inte styra över min ångest eller mina tankar. De bara kommer. Ny erfarenhet. Jag längtar efter att känna mig glad. Jag blir bara ledsen när jag tänker på det.  Allt jag gör finns hela tiden en påminnelse om honom. Jag tar på mig örhängen på morgonen, han var duktig på att ge mig smycken. Jag tar en promenad, det gjorde vi ofta tillsammans. Jag går på en föreställning och tänker att det hade jag planerat att göra med honom, jag ser en serie vi följt tillsammans och jag känner att jag gör något förbjudet, jag tittar innan honom. Något jag inte gör det är att jag ligger inte å halvsover när du är ute på mcn, förr kunde jag somna ordentligt när jag visste att du var hemma. 

Har du en livlina i livet? Jag insåg att jag har ett 50 tal, vilket är rikt. En del har funnits där hela livet en del är nya.  Några kollar mig dagligen, fatta vad stort det är ❤️. Några visar på kärlek.  Några lyssnar. Några delar med sig av sina historier. Några öppnar upp sina hem. Några får mig att skratta. Några lyfter mitt värde. Några ber för och med mig. Några får mig att tänka till.  Några bokar upp möten. Några gör allt detta ❤️. Framförallt är det vänner som visar på sann vänskap. Ingen säger eller gör fel utan snarare tvärtom. Tacksam 🙏.  Synonymer till livlina: " Lina, rep som kastas till eller fästs omkring personer för att rädda deras liv I ett farligt läge (bildlig betydelse) något som kan hjälpa i en svår situation."

Fick detta ord sänt till mig igår. Vilar i att Gud har omsorg om mig.  Matthew 11:28-30 “Are you weary, carrying a heavy burden? Then come to Me. I will refresh your life, for I Am your oasis. Simply join your life with Mine. Learn My ways and you’ll discover that I’m gentle(full of peace), humble, easy to please. You will find refreshment and rest in Me. For all that I require of you will be pleasant and easy to bear.”

  Jag plågar mig själv genom att läsa bloggen från 2013-2016. Jag kan känna hur jag mådde hur jag tänkte och kände när jag skrev de inläggen. Jag älskade livet, att vara hemma i vardagen med barnen och allt som snurrade på. Mannen var ofta ute på motorcykeln, men det älskade han. Jag fick hem en glad, men trött man. Jag bråkade mycket med Tilda, hon var envis och det slet. Jag var ofta trött. Men jag älskade livet, mig själv, mannen och barnen. Vem är jag nu, som inte kan känna den där tryggheten, glädjen över livet och kärleken till vare sig mig själv eller andra. Jo barnen älskar jag så det gör ont fortfarande.  Gode Gud kan det bara få vända snart.

Har ibland tänkt tanken hur skulle jag reagera om min man skulle få psykiska besvär eller råka ut för en olycka och bli förlamad eller liknande. Vet inte varför jag har såna tankar, kanske ett risk/ säkerhetstänk för att vara beredd om något händer.  Jag såg hur mamma tog hand om pappa i 7 år och själv blev psykiskt slut pga det, då tänkte jag att där vill jag inte hamna.  Men så kunde jag se min man och tänka, självklart skulle jag stå där om det hade hänt, eftersom jag älskade. Lätt att säga, klart man inte vet hur man reagerar när det händer då fanns det inte i min värld att lämna oavsett.  Livet är bra orättvist. 

Har alltid ogillat ältandet, speciellt när det inte leder någon vart utan samma tankar snurrar om och om igen. Men nu fick jag höra att ältandet var ok, det var befriande att höra. Så läste jag detta (på bilderna) och insåg att jag bearbetar, jag hittar en del svar, som hjälper mig att gå vidare.  Det svåra är att inte kunna göra något åt det, sitta på läktaren och se på. Jag skulle kunna vara den där föräldern som ropar på coachen att göra på ett annat sätt, byta riktning, men det är ingen ide. För det är inte mig man vill lyssna på och jag ser också varför. Det jag måste jobba på är tystnaden och acceptans.  Hjälper det mig att tänka så? Ja faktiskt, det är frustrerande, men det hjälper mig att komma vidare.

  Jag såg Jag försökte Jag nådde inte fram Jag ser Jag försöker inte längre Jag får inte nå fram Det skaver Det kommer fortsätta skava Det kan gå Om man vill 

  Jag har varit sån, att jag gärna vill få sista ordet sagt, men lärde mig på en ledarskapsutbildning att det är inte viktigt. Det är kanske inte mitt sista ord som fastnar hos den andre istället kan den andre få känna sig som en vinnare och det kan leda till att den tänker till, ser och erkänner.  Speciellt i mitt ledarskap har det varit så, jag har sett hur personer stannar upp, tänker till och ser helheten och ser då vad jag ville och önskade utan att jag säger det. Vilket är väldigt fint, det blir i samförstånd och båda mår bra. Men sen har jag också varit med om att de inte har förstått och sett utan fortsatt som de gjort innan, eller sagt till mig att jag borde gjort något, sagt något. Då önskar de mer tydlighet. I de lägena biter jag ihop och tänker, ja jag vet, men jag behöver inte bevisa det för jag är trygg i mig själv. Om man inte får sista ordet kan man känna att man vill försvara sig. Om man är den andre, som är med den som alltid ska ha sista ordet kan man känna sig kvävd

 Jag har aldrig haft problem med tystnaden. Jag har många gånger haft svårt att komma till ro. Bara sitta själv på en klippa har varit svårt för jag vill få mer gjort under mina vakna timmar. Men sen kan jag fördriva timmar med en bok eller mobilen eller framför en fin serie.  Sen han flyttade ut klarar jag inte av tystnaden, det är som att tankarna kväver mig då. Men det hjälper att ha tv eller musik eller en podd på.  Så kom jag på mig i söndags med att laga mat under tystnad och det gick bra för första gången på 5 månader. Ett litet steg I taget. Tystnaden påminner mig om ensamheten, den ofrivilliga.  "Hur du upplever ensamheten är individuellt men  den kan kännas som ett kroppsligt obehag och till och med som fysisk smärta . Du kan också känna övergivenhet, otrygghet, hopplöshet, nedstämdhet och ångest. Ensamhet är ofta ett tabubelagt ämne vilket gör att många upplever det svårt att prata om och erkänna sina känslor."

  Visst kan jag sakna när barnen var yngre och mer närvarande i mitt liv. Men de kloka samtal vi har nu och den kärlek jag får av dem på ett annat sätt är så fin.  Att följa dem, se hur de formas till egna och trygga individer betyder allt. Även om jag känner att jag kan vara mig själv inför dem så vill jag inte att de ska minnas mig som ett vrak genom den här perioden utan som stark och kärleksfull. 

Ibland slår mig tanken, är 20 år av mitt liv bortkastat? Men det är klart det inte är, jag tänker ju bara ljust på den 20 åriga relationen, tuffa omständigheter ja, men ljust i relationen för vi stod där tillsammans, så som man ska göra. Genom vårdnadstvist, sjukdom, trötthet, utbrändhet, krävande jobb osv, så som livet är, men när man gör det tillsammans blir allt lite lättare. Det är det som är så fint med tvåsamheten.  Min bonusson skrev "det borde ju inte kommit från ingenstans" (att vi hade det dåligt), jo, det var precis det det gjorde för mig, barnen och de som levde runt oss i vår vardag. Det kom som en fullständig chock.

  Inser att en del svar kommer jag aldrig få, jag har sökt dom, läst, lyssnat och försökt förstå. En del har jag fått genom ältandet och sökandet och då får jag kanske landa i att det är det som är svaret.  Jag landar ändå i att jag ville förstå innan också, jag ville förlåta och stå kvar. Jag ville stötta och älska, så vad mer kunde jag göra.  Det är bara så konstigt att detta hände, att jag står här ensam utan svar utan förståelse och kärlek efter så många år, som var så underbara på alla sätt och vis. Slutklämmen på mina resonemang blir bara ordet konstigt. Så så konstigt. Sen står jag inte utan kärlek från andra håll, det vet jag, jag är så älskad av så många. Tack för alla fina människor. Kanske det ändå är så som min svägerska skrev när jag fyllde 50: "Tack finaste svägerska för en varm och fin fest….perfekt av allt….å jag tänker ofta som så att när man ser ngns vänner så besannas ens uppfattning om personen…så många fina, varma vänner du har…de speglar dig ❤️"

Tack 🙏❤️ @sorgconsulting