Svaren man aldrig får

 

Inser att en del svar kommer jag aldrig få, jag har sökt dom, läst, lyssnat och försökt förstå. En del har jag fått genom ältandet och sökandet och då får jag kanske landa i att det är det som är svaret. 

Jag landar ändå i att jag ville förstå innan också, jag ville förlåta och stå kvar. Jag ville stötta och älska, så vad mer kunde jag göra. 

Det är bara så konstigt att detta hände, att jag står här ensam utan svar utan förståelse och kärlek efter så många år, som var så underbara på alla sätt och vis. Slutklämmen på mina resonemang blir bara ordet konstigt. Så så konstigt.

Sen står jag inte utan kärlek från andra håll, det vet jag, jag är så älskad av så många. Tack för alla fina människor. Kanske det ändå är så som min svägerska skrev när jag fyllde 50:

"Tack finaste svägerska för en varm och fin fest….perfekt av allt….å jag tänker ofta som så att när man ser ngns vänner så besannas ens uppfattning om personen…så många fina, varma vänner du har…de speglar dig ❤️"