LIVET MED MIG

Påskens budskap handlar väl ändå om förlåtelse. Jesus gick som människa i Gudomlig gestalt på jorden och visade på kärlek och förlåtelse. "Den som är fri från synd kastar första stenen. Jag säger, du är förlåten, gå men synda inte mer". (Joh 8:1-11).  Så när Jesus säger: ”Gå bort och synda inte mer”, förväntar han sig inte att kvinnan blir av med sitt syndiga kött och aldrig blir frestad igen. Han säger till henne att säga nej till synden som finns i henne, och sätta stopp för begäret. Alltså hindra frestelsen från att bli synd. Sen har vi Petrus som förnekade Jesus, som sin vän, men fick känna av Jesu förlåtelse. (Matt 26:30 ff). Båda uttryckte sin kärlek till varann, Jesus visste att Petrus skulle förneka, vilket Petrus svarade "aldrig" på. Men av rädsla gjorde han det och han brast i gråt. Han fick efter uppståndelsen möta Jesus och åter igen berätta att han älskade Jesus. Han fick förtroende av Jesus att bygga en kyrka.  Tidigare har Petrus frågat Jesus "hu

  Tystnad i någons närhet kan vara skönt, när man vet var man har varann, när tryggheten och tilliten finns där. Det blir en vila i varandras sällskap.  Men om tilliten inte finns kväver tystnaden en, då behöver man höra orden som maler i huvudet. Vad tänker du, vad vill du, vad beror tystnaden på osv. Sen finns tystnad som accepterar, när man inte vågar uttala det som är fel. Det handlar inte om att man inte älskar, men ibland behöver orden uttalas för att visa vad man tycker. Tystnad i en sån situation accepterar, ett dåligt beteende, handling eller val. Den form av tystnadskultur tror jag finns inom familjer. Sen har vi skammen som gör att man blir tyst, man vet inte vad man ska säga, man är rädd för att hemligheten ska komma ut.  Så har vi tystnaden som mina barn har, när de är trötta och irriterade, de skriker inte de är bara tysta. Men jag har ingen aning om varför. Tror snabbt att det beror på mig, men det gör oftast inte det. Utan det är inom dom själva, vilket vi oftast kan pr

  Så var det konstaterat igen att Finland är världens lyckligaste land. Jaha tänker vi, hur kan det var så? Vad är egentligen lycka? En del strävar eller längtar efter lycka hela livet, de vet inte vad de söker. De tittar på andra och tänker att det är något som den andre har som de vill ha.  Är lycka en känsla eller ett välbefinnande? Är lycka att vara glad hela tiden? Är lycka kärlek? Jag tror lyckan finns inom oss, en slags förnöjsamhet över livet, ett slags välmående. Det går inte att köpa, det går inte att bestämma sig att vara lycklig. Men den går att hitta. Den kan kännas avlägsen pga omständigheter, svårigheter, människor, depression, sorg mm.  Jag kände lycka över livet, över mitt välmående trots fysiska krämpor, men så rycktes den undan på en dag. Mår inte själen bra är det svårt att känna lycka även om jag har det bra, har relationer och ett rikt liv. Så nu är frågan, hur får jag själen, mitt inre att må bra igen?

Helgen har varit fylld av gemenskap och skratt ändå är det tomheten som ligger över mig, som jag bär med mig. Vaknar ledsen och kan liksom inte känna glädje och värmen efter en bra helg, som innan var det normala.  Det är så tomt, en tomhet, som är svår att sätta ord på, men Wikipedia gör det: Tomhet , i betydelsen ett mänskligt tillstånd, är en  känsla  som bland annat kan bestå i  tristess , socialt  utanförskap  och  apati . Känslor av tomhet åtföljs ofta av  depression ,  ensamhet , förtvivlan eller andra  psykiska  eller känslomässiga störningar ,  som självmordstankar. Tomhetskänsla kan också vara en del av en naturlig process av  sorg , som en följd av separation, till exempel vid en nära anhörigs död eller andra betydande förändringar.  Eller Herregud & Co, "den är bara tung".

Att gå igenom en kris i livet kan förändra vem man är, hur man är och vem man blir. Jag var så nöjd med livet, med vem jag var, min relation, mina barn, mitt hem och livet i största allmänhet. Jag hade landat i att vara förnöjsam, kunde självklart drömma mig bort, men var glad i livet. Hade ingen oro, var glad och vilade i ett lugn.  Men så drogs den tryggheten, den känslan helt bort från mig. Allt inombords rasade och jag kunde inte vara mig lik längre. Jag kunde inte känna mig glad och nöjd. Jag fick dålig självbild och självkänsla, vilket jag aldrig haft. Jag kunde inte se ljuset eller vad som skulle kunna ge mig glädje i livet, det var bara sorg.  Att börja jobba med sig själv i sorg, sätta ord på sina tankar och känslor är inte lätt. Man får ta en timme i taget och se vad som händer med en och hantera det som kommer.  Just nu känns det som jag aldrig kommer bli den jag var igen och det är en sorg i sig, jag vill inte vara den här versionen av mig själv. Jag vill vara den som har l

Har tänkt jättemycket på alla påtryckningar i samhället via sociala medier, influenser och även psykologer om att ta hand om sig själv. Lär dig sätta gränser, lär dig säga nej, du behöver inte försvara eller förklara dig, ta hand om dig själv så du mår bra osv.  Inget av detta är fel, men man får inte glömma bort andra när man håller på att ta hand om sig själv. Man har trots allt ett ansvar gentemot sin familj, sina kollegor och andra man har runt sig.  Många har kanske tänkt mer på andra än sig själv och då glömt bort sig själv och det kan vara en av grunderna till utbrändhet.  Men jag skulle ändå vilja vända på det. Om man är trygg i sig själv, älskar sig själv i grund och botten så tror jag man kan sätta andra först, avslappnat, med glädje och få kraft i det.  Jag tror inte på ensamheten, att man hittar sig själv där. Utan det gör man i gemenskap med andra. Det är då man ser sig själv, utvecklas och växer. Man blir mer accepterande och ödmjuk, vilket också leder till att man hittar

Det finns ett par uttryck jag har svårt för "allt har en mening" och "livet va" "livet kom ifatt". Ni som sagt så till mig ska inte sluta prata med mig eller få dåligt samvete. Om det är så ni ser på livet är det er syn och det är ok. Med risk att bli lite för filosofisk, men jag kan inte se att livet vill mig ont. Det finns onska som vill ta livet. Men livet är liv som lever, även om det är grått och ser visset ut ibland så kan det finnas liv. Men i det som har dött, finns inget liv. Eller som Martina Möllås sjunger "Det finns inget löfte om fred här på jorden, kropp utan sjukdom eller kärlek utan svek. Det är inte förgäves, du gråter dina tårar" "Tänk att du gör allting nytt och ger mig skäl att stanna. Kärlek av ett annat slag, du har lovat mig en morgondag"