Tystnad

 

Tystnad i någons närhet kan vara skönt, när man vet var man har varann, när tryggheten och tilliten finns där. Det blir en vila i varandras sällskap. 

Men om tilliten inte finns kväver tystnaden en, då behöver man höra orden som maler i huvudet. Vad tänker du, vad vill du, vad beror tystnaden på osv.

Sen finns tystnad som accepterar, när man inte vågar uttala det som är fel. Det handlar inte om att man inte älskar, men ibland behöver orden uttalas för att visa vad man tycker. Tystnad i en sån situation accepterar, ett dåligt beteende, handling eller val. Den form av tystnadskultur tror jag finns inom familjer.

Sen har vi skammen som gör att man blir tyst, man vet inte vad man ska säga, man är rädd för att hemligheten ska komma ut. 

Så har vi tystnaden som mina barn har, när de är trötta och irriterade, de skriker inte de är bara tysta. Men jag har ingen aning om varför. Tror snabbt att det beror på mig, men det gör oftast inte det. Utan det är inom dom själva, vilket vi oftast kan prata om senare. 

Snälla fundera över vad tystnaden gör med andra runt dig. Mig kväver den. Prata, prata eller skriv, ställ frågor om det behövs, men var inte så himla tyst.