LIVET MED MIG

Vet inte vad jag ska känna eller tycka så jag släcker lampan och sover. Jag mår i grunden bra, tröttheten stör mig inte längre. 45 år, väldigt trygg med mina val och mitt liv. Men jag kan inte längre bara bita ihop, le och säga att allt är bra. Ni vet alla de där föreläsningar om att det är jag själv som väljer hur dagen ska bli, hur jag påverkar och tar emot. Jag tror mycket på det, men när det samtidigt finns en misstro och sorg då orkar man inte le, jag vill inte vara falsk. Denna ständiga fråga "hur är det?" Vad svarar man egentligen på den. Ja ni förstår säkert att jag syftar mycket på jobbet. Hur många chanser ska de få. Sen kommer det dagar när jag fått jobbat ihop med några inspirerande kollegor och haft trevliga kundkontakter då blir jag inspirerad och det ger mig hopp. Är det konstigt eller normalt. Det är inte cheferna som inspirerar mig, utan det närmsta teamet och kunderna. Där befinner sig mina förvirrade tankar. Men nu är det en riktigt fin lör

För att gå på mitt förra inläggs tema så kan jag säga att jag gillar måndagar, men har aldrig gillat tisdagar. Måndagar är jag igång igen, tycker det är roligt att komma iväg och dagarna går undan. Men tisdagar, så trött, ingen energi, har ingen lust med något. Så det är bra att jag har musikalgruppen på kvällarna som ger mig energi. Idag åker jag kommunalt, tänkte igår att jag ska göra det varje tisdag. För det gör mig lite lugn, det beror väl på att det är så sällan. Får se hur många tisdagar det blir. Hade en fin helg. Äntligen lite skogsutflykt, som jag längtat. Sen var det inte så idylliskt som det kan se ut med en dotter på dåligt humör.... söndagen när hon hade aktivitet på aktivitet på aktivitet och var på mycket bättre humör..... Cyklade till jobbet igår och var kall hela dagen. Tänkte basta på gymmet, men den var inte på tyvärr. Översta bilden är från bastun med utsikt över Bromma flygplats, lite kul. Ska se till att få på den en annan morgon så jag får njuta.

Jag har alltid gillat fredagar, den där blandningen av vardag och helg. Lördagarna har i det sista bara varit tuffa, det är så mycket jag vill få gjort, men vid 12-13 tiden går all energi ur mig. Orkar ingenting. Såååå tråkigt. Men idag har jag inte gjort mycket innan 12 så jag hoppas på lite mer efter.  Jag har för tillfället lätt till tårar, över att sommaren är slut (även om jag älskar hösten, över att barnen börjar bli stora, över att folk slutar på jobbet, över hur de behandlas osv. Ja, ni hör, det är väl något hormonellt 😀.  Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker i varje fall. Jag ser på många ledare med respekt, men det beror på vilka de är som människor och vad de åstadkommer, inte för att det står en fin titel på ett visitkort. Så jag har skrivit till ledare, höga ledare på jobbet sista veckorna. Igår hörde en högt uppsatt av sig med värme och förståelse och bekäftelse i rösten (jag var upptagen så jag lyssnade bara av telefonsvararen på kvällen). Ska bli

En lite smådyster grå morgon blev tillslut en fin kväll. En resa kan gå åt samma eller olika håll olika tider i livet. En resa kan avslutas och en ny kan börja. Efter en turbulent vecka eller veckor så knöt jag ihop det i Göteborg idag, med sorg, men det finns hopp.  Att fatta beslut som någon annan bestämt jag ska göra gör mig ledsen, men jag kan förstå. Men sen hur olika beslut görs eller förs fram det kan göra mig ledsen och arg. Bakom många beslut står en människa som ska ta emot. Det måste göras med medkänsla och förståelse.  Nu blir det en utmaning på nya resan att tro och lita på dem man tappat förtroende för. Det är fint med människor som bryr sig 😍.