LIVET MED MIG

  Att vakna en morgon och inte känna smärta eller sorg är en skön känsla. När jag gör det reagerar jag över en lättnad, men sen kan jag vakna nästa morgon och känner i hela mig en tyngd, en börda, en sorg och ångest. Jag vill helst bara somna om, men det går inte. Hittar orsaker att komma upp och leva och det är främst barnen och mamma som får mig att ta nya tag.  Vill att mamma ska se mig glad och harmonisk innan hon själv går bort. Vill inte att hon ska sörja över mig längre. Vill att barnen ska känna att jag har all tid och ork i världen åt dem. Att jag prioriterar dem och älskar dem över allt annat.  Det är de tankarna som ger mig kraft att orka en dag till även om jag just nu är oerhört trött och ledsen. 

  De säger att jag ska få det bättre när jag tar mig igenom den största sorgen. Men jag vill inte det här, jag vill inte leta efter något bättre eller något annat. Jag vill bara ha tillbaka mitt liv som det var innan 1 juli 2023.  (Drygar ut det till 1a mars).

  Jag sörjer än, just nu över det som låg framför oss. Familjesemestrarna, mc-turer, som jag äntligen hade börjat uppskatta igen, fjällturer både sommar och vinter. Firande av konfirmation, student och senare att få gemensamma barnbarn. Dela varandras sorger när föräldrarna och senare syskon går bort.  Sjukdomar och glädjeämnen. Jag har alltid tyckt det legat något fint i att bli gamla ihop där man delar en lång gemensam historia. Det finns ingen ny i mitt liv som kommer veta hur jag var som småbarnsföräldrar, hur jag fick ihop livet på den tiden. Hur jag var mot min sjuka pappa eller hanterade missfallen, sjukdomar och operationer. Eller som jag har haft fantastiska barngudstjänster tillsammans med mig. Ingen, ingen annan. Det är ett tomhål, det är tomt.

  Har tänkt en del på identitet. Vad kännetecknar ens identitet? Det är bara jag, inte vi, identiteten är min. Sen kan jag identifiera mig med andra, exempelvis människor med samma tro, det ger en tillhörighet och trygghet.  I min identitet var jag fru, någons älskling och så är det inte längre. Jag är i identitetskris, som tar på självkänslan, som jag sörjer.  Men jag är också mamma, det kommer jag alltid vara, bonusmamma, dotter, syster och vän. Jag är kristen, jag är kvinna och ledare.  Jag väljer glädje och livet, jag är tacksam. 

  Stormen ska passera Låt av Evelina Gard Vindarna och regnet Sliter mina segel Håller inne gråten Sitter kvar i båten Vågor som vill dränka mig Håller stadigt fast vid Dig Stormen ska passera Jag ska överleva Du har lovat du ska ta mig genom Lovat att Du inte ger mig Mer än vad jag orkar Mer än vad jag klarar Och bär mig när min kraft har runnit ut Stormen ska passera Hör en röst som ropar Manar mig att komma Tar ett steg på vattnet Mm. hoppas det ska hålla Vågor som vill dränka mig Håller stadigt fast vid Dig Stormen ska passera Jag ska överleva Du har lovat du ska ta mig genom Lovat att Du inte ger mig Mer än vad jag orkar Mer än vad jag klarar Och bär mig när min kraft har runnit ut Stormen ska passera Jag ska överleva Du har lovat du ska ta mig genom Lovat att Du inte ger mig Mer än vad jag orkar Mer än vad jag klarar Och bär mig när min kraft har runnit ut Stormen ska passera Håll ut, håll ut, håll ut, håll ut Stormen ska passera Vågor som vill dränka mig Håller stadigt fast vid

  Jag känner inte skam längre, men det är ett misslyckande. Kanske främst mot barnen. Varför ska de behöva vara med om det här. Å andra sidan är det svårt att misslyckas när man inte vet vad man ska göra för att lyckas. Så misslyckandet ligger kanske i löftet som inte höll, i framtiden som skulle se annorlunda ut och hoppet, som jag så länge höll fast vid. Läser mycket och då blir det att jag gärna citerar en del bra saker här, speciellt det jag känner igen mig i. Barbro Lennéer Axelson, i sin bok ”Förluster” undersöker hon vad skilsmässor gör med oss. Men en skilsmässa kan göra ont och ta längre tid att läka än vi tror. Och då har vi fått en ny identitet.  Motgångar i jobbet,  sjukdom, ekonomiskt strul – ta vad som helst av mänskliga misslyckanden. Inget ger ”så grymt och djupt eko i det undermedvetna” som en skismässa.  Ingen annan förlust innehåller så många förluster samtidigt. Och ingen annan livsomställning har så stark konfliktpotential som just att separera. Man separerar ju fr

Joel fick hem denna från svenskt näringsliv idag. Han läste högt för mig det som stod på baksidan. Han ska bli myndig, vuxen, min lilla kille. Vad hände. Han är så klok och fin och kommer klara det så bra, jag älskar att följa honom i livet och allt vad det innebär. Men jag kan inte sticka under stolen med att jag hade gärna krupit upp i soffan med min 10-åriga Joel igen ❤️❤️❤️. 

I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år,  har du börjat förstå och reagera.   Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld . Man börjar småningom konfrontera sig med den upprörande händelsen och försöker skapa en förståelse för det som har hänt. Personer i den här fasen ger ofta uttryck för likartade känslor: ”Det känns som om jag håller på att bli galen”, ”Jag står inte ut längre” ”Jag kommer aldrig att klara det här” . Det är en väldig overklighetskänsla, händer det här verkligen, eller kommer han inte hem imorgon? Att den ena dagen dela allt och nästa ingenting, verkligen ingenting, det är så konstigt och tomt. 

Läste precis en så bra kommentar från en som varit med om övergrepp.  – Vi är alla helt för förlåtelse. Vi tror att människor kan få en helt ny start. Absolut. Amen på det. Alltid! Men detta handlar inte om förlåtelse. Jag har förlåtit, men detta handlar om ansvar. Och om du ser något som händer omkring dig så måste du dra ut det i ljuset. Jag tror på kraften i förlåtelsen. Funderar varför det är så svårt för vissa att säga förlåt eller ta emot förlåtelsen. Kommer fram till att det kanske bottnar i skam eller oförmåga. Eller att det gör för ont att erkänna sin egen del.  Tror jag delvis lärt mig det hemifrån även om det kan vara svårast att be om förlåtelse hos dem man älskar mest. Vi har inte varit så duktiga på det. Utan det är främst i mötet med människor, speciellt i mitt ledarskap jag har lärt mig att be om förlåtelse. Det är så lätt att man hamnar i överläge, maktposition och gör övertramp. Det är så viktigt att se sig själv i andras ögon och ta ansvar för sitt eget handlande och

  Har lyssnat på en mycket bra föreläsning med Louise Hallin om barn och skilsmässa. Hon började prata om vilken sorg som kommer med en skilsmässa.  Det är en väldigt ledsam händelse. Hon har träffat par som säger: "Vi är bästa vänner och det gick så himla bra". Det tror hon inte på, inte jag heller.  Varför får det inte vara smärtsamt, ska man bara dumpa en del av sitt liv och gå vidare? Man går inte under om man tillåter sig att sörja. Det är en långsam process som är fylld av sorg, besvikelse, aggressivitet, det är otroligt mycket känslor. Någon ska absolut ut ur förhållandet och den andra har inte lust. Vi:et spricker. Vi:et är en trygghetsfaktor, en härlig känsla, det är fint. Men så utplånas Vi:et.  Det leder till otroligt starka känslor, mycket smärta och efter hand sorg. Den kloke sörjer, den som inte sörjer får dras med eländet tills den dag man dör. Sorg kan man aldrig lura. Sorg är en normal känsla, den är frisk. Ofarligt. En stor volym. Tar man sig inte an volymen

Jag har haft många starka kvinnor runt mig hela livet. Även starka män. Men starka kvinnor är på något vis läskigare för andra, inte för mig. Är vi ett hot, är vi för självsäkra, vet vad vi vill och tror på eller vad beror det på att vi är så läskiga.  Kanske vår styrka påminner om den andres svaghet eller så saknas den mjuka, ödmjuka kvinna som bara niger och håller med. Ingen kvinna som jag vill vara.  Jag är stolt över min styrka, över att jag kan stå upp för mig, jag är trygg i mig själv. Livet och människor har format, har även lärt mig att jag kan vara tyst och att jag inte behöver försvara mig. En del tycker jag är fel när jag är nöjd med den jag är, men borde inte det vara ett bevis på trygghet. 

Var jag perfekt? Nej. Var han perfekt? Nej. Jobbade vi på det? Nej. Fick jag en chans? Nej. Har vi gjort allt för att läkas? Nej. Bröt vi för fort? Ja. Var jag villig att ändra på mig? Ja. Tyckte jag det var bra? Ja. Hade vi roligt tillsammans? Ja. Älskade jag? Ja och det kommer jag alltid att göra. 

När en händelse eller information kommer plötsligt, utan någon förberedelse hamnar man i chock. Man försöker hitta orsaker till att det kan inte stämma eller förnekar, man hamnar i en kris. Jag har gått vidare i nya stegen i sorgen, men kastas ibland tillbaka till chocken, händer detta verkligen. Jag blir tolkad och dömd utifrån vem jag är i denna process inte utifrån hur jag var innan. Upplever inte att mina reaktioner är tillåtna, men får sen höra att de är det, vilket lättar för en stund.  Det går nog inte att följa en fin kurva utan jag känner det mer som ett virrvarr där jag slängs fram och tillbaka i känslor och reaktioner.

  Har tänkt på Jesus ord från Matt 16:34 "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig".  Det är inte alltid lätt att leva som kristen, vara en god människa, men jag vet att det lönar sig i längden. Man kan hålla huvudet högt, stå för det man sagt och inte lämna sår eller ord som kan vändas emot en. Vad innebär det att förneka sig själv. I mitt liv handlar det om att inte vara egoistisk utan se till andras mående, att inte möta med samma mynt, att vara tyst även om man ser någonting annat. Låta andra tro det de tror.  Jag vill gärna ge min syn eller försvara, men det är bättre att vara tyst inför dem som inte vill lyssna. Det jag vill få fram ska jag framföra i kärlek. Som sagt i längden lönar det sig även om det gör ont att bli sparkad på eller få en kniv i bröstet, men det får stå för den som gör så. Åter igen "Herre Förlåt dem, de vet inte vad de gör".  Sen är inte jag Jeaus, jag är människa så självklart klarar jag inte

  När inte ens kärleken man visar tas emot är det lika bra att vara tyst. Kärleken är sannerligen tålmodig och inte stridslysten. Om jag levt mitt liv i kärlek och sanning kan jag stå rakryggad.  Tacksam för mycket i livet, 20 år i kärlek. 

Att förstå sorgeprocessen och acceptera att man är i den vid en förlust gör att man kan acceptera sina förvirrade tankar och känslor. För det är nya tankar och känslor som kommer över en som man aldrig haft förut. Vissa tankar skrämmer en, vad är man kapabel att göra när det är som mörkast.  Jag har en fantastisk terapeut som leder mig stegvis, tillåter mig vara där jag är, ger mig verktyg och hjälper mig. Jag är så tacksam. Jag har accepterat att jag alltid kommer bära på en sorg, men jag hoppas jag kan känna glädje igen. Nedan har jag hämtat från cancerfonden. Sorgens faser Vi människor är olika och kan också reagera mycket olika vid en närståendes bortgång. Men det finns ändå vissa drag som är gemensamma i de flesta människors sorgearbete. De här faserna utgör inte avgränsade perioder i sörjandet, utan växlar fram och tillbaka. Sorgearbete kräver mycket energi, därför är sörjande människor ofta mycket trötta. Stöd oss Om cancer 0 Stöd oss Om cancer Cancersjukdomar Symtom och orsaker