Sorgen vid skilsmässa

 

Har lyssnat på en mycket bra föreläsning med Louise Hallin om barn och skilsmässa. Hon började prata om vilken sorg som kommer med en skilsmässa. 

Det är en väldigt ledsam händelse. Hon har träffat par som säger: "Vi är bästa vänner och det gick så himla bra". Det tror hon inte på, inte jag heller. 

Varför får det inte vara smärtsamt, ska man bara dumpa en del av sitt liv och gå vidare? Man går inte under om man tillåter sig att sörja. Det är en långsam process som är fylld av sorg, besvikelse, aggressivitet, det är otroligt mycket känslor.

Någon ska absolut ut ur förhållandet och den andra har inte lust. Vi:et spricker. Vi:et är en trygghetsfaktor, en härlig känsla, det är fint. Men så utplånas Vi:et. 

Det leder till otroligt starka känslor, mycket smärta och efter hand sorg. Den kloke sörjer, den som inte sörjer får dras med eländet tills den dag man dör. Sorg kan man aldrig lura. Sorg är en normal känsla, den är frisk. Ofarligt. En stor volym. Tar man sig inte an volymen kommer den sitta där och häcka. Den ska bli hanterbar annars är det ett släpande hela livet.

Kvinnor sörjer längre än män.

Beroenderelationer tar man sig oftast inte ur. 

Att inte kunna visa sorgen även om man är lycklig i en ny förälskelse är för mig en gåta. Familjen, drömmen och personerna man älskat så länge är förkrossade och man visar inte sorg. ?????????????????

Jag sörjer och sörjer, tillåter sorgen komma, lever i den, omfamnar den för att kunna bli hel igen. Även om sorgen kommer vara en del av mig resten av livet, men det har jag accepterat.