Den där känslan

 

Att vakna en morgon och inte känna smärta eller sorg är en skön känsla. När jag gör det reagerar jag över en lättnad, men sen kan jag vakna nästa morgon och känner i hela mig en tyngd, en börda, en sorg och ångest. Jag vill helst bara somna om, men det går inte. Hittar orsaker att komma upp och leva och det är främst barnen och mamma som får mig att ta nya tag. 

Vill att mamma ska se mig glad och harmonisk innan hon själv går bort. Vill inte att hon ska sörja över mig längre. Vill att barnen ska känna att jag har all tid och ork i världen åt dem. Att jag prioriterar dem och älskar dem över allt annat. 

Det är de tankarna som ger mig kraft att orka en dag till även om jag just nu är oerhört trött och ledsen.