Sorg över framtiden

 

Jag sörjer än, just nu över det som låg framför oss. Familjesemestrarna, mc-turer, som jag äntligen hade börjat uppskatta igen, fjällturer både sommar och vinter. Firande av konfirmation, student och senare att få gemensamma barnbarn. Dela varandras sorger när föräldrarna och senare syskon går bort. 

Sjukdomar och glädjeämnen. Jag har alltid tyckt det legat något fint i att bli gamla ihop där man delar en lång gemensam historia. Det finns ingen ny i mitt liv som kommer veta hur jag var som småbarnsföräldrar, hur jag fick ihop livet på den tiden. Hur jag var mot min sjuka pappa eller hanterade missfallen, sjukdomar och operationer. Eller som jag har haft fantastiska barngudstjänster tillsammans med mig. Ingen, ingen annan. Det är ett tomhål, det är tomt.