Ett misslyckande

 

Jag känner inte skam längre, men det är ett misslyckande. Kanske främst mot barnen. Varför ska de behöva vara med om det här. Å andra sidan är det svårt att misslyckas när man inte vet vad man ska göra för att lyckas. Så misslyckandet ligger kanske i löftet som inte höll, i framtiden som skulle se annorlunda ut och hoppet, som jag så länge höll fast vid.

Läser mycket och då blir det att jag gärna citerar en del bra saker här, speciellt det jag känner igen mig i.

Barbro Lennéer Axelson, i sin bok ”Förluster” undersöker hon vad skilsmässor gör med oss.

Men en skilsmässa kan göra ont och ta längre tid att läka än vi tror. Och då har vi fått en ny identitet. 

Motgångar i jobbet, sjukdom, ekonomiskt strul – ta vad som helst av mänskliga misslyckanden. Inget ger ”så grymt och djupt eko i det undermedvetna” som en skismässa. Ingen annan förlust innehåller så många förluster samtidigt. Och ingen annan livsomställning har så stark konfliktpotential som just att separera.

Man separerar ju från en person man varit djupt fästad vid. Där finns så många trådar och band inflätade i varandra, så det hör till bindningens natur att det är svårt. Älskar man någon ger skilsmässan ett eko i en, annars vore det inte kärlek. Människor är inte utbytbara så lätt.

Ingen livsomställning innehåller ”så många förluster i förlusten”: Man förlorar  parförhållandet, får sämre ekonomi och förlorar i självkänsla, särskilt om det står en ny på tur för den andra parten.

Och om man blir omfamnad av släkt och vänner vid ett dödsfall, kan en skilsmässa i stället klyva nätverket under en period. Lojalitetskonflikter är så svåra att några kanske tar parti för den ena av parterna. Alltså kan det finnas förluster också i det sociala nätverket.

Det spär på den värsta känslan efter en separation: Ensamheten. För den som inte har en ny partner kan längtan efter exmaken/exhustrun bli svår. 

För mig är det fortfarande  konstigt, tomt och overkligt. Är jag verkligen med om det här.