Jag och andra

Har tänkt jättemycket på alla påtryckningar i samhället via sociala medier, influenser och även psykologer om att ta hand om sig själv. Lär dig sätta gränser, lär dig säga nej, du behöver inte försvara eller förklara dig, ta hand om dig själv så du mår bra osv. 

Inget av detta är fel, men man får inte glömma bort andra när man håller på att ta hand om sig själv. Man har trots allt ett ansvar gentemot sin familj, sina kollegor och andra man har runt sig. 

Många har kanske tänkt mer på andra än sig själv och då glömt bort sig själv och det kan vara en av grunderna till utbrändhet. 

Men jag skulle ändå vilja vända på det. Om man är trygg i sig själv, älskar sig själv i grund och botten så tror jag man kan sätta andra först, avslappnat, med glädje och få kraft i det. 

Jag tror inte på ensamheten, att man hittar sig själv där. Utan det gör man i gemenskap med andra. Det är då man ser sig själv, utvecklas och växer. Man blir mer accepterande och ödmjuk, vilket också leder till att man hittar vilan i sig själv, sitt eget sökande. 

Det här med att stå upp för sig själv är bra, så ingen trycker ner dig eller kör över dig. Men glöm inte att tänka på vad gör du mot andra när du står upp för dig själv, kanske du trampar på någon då eller glömmer de personerna som är självklara i ditt liv eller sårar. Passa dig så du inte blir så egoistisk att du inte vet hur du ska bete dig mot andra. 

Detta är komplext, för båda sidorna är viktiga, men båda dikena är också osunda. "Älska dig själv så du kan älska andra" "Var mot andra som du vill att de ska vara mot dig", i dessa ord är du inte ensam.