Jag är inte mig själv

Jag har alltid kunnat se det goda i människor. Brukar säga i intervjuer att det är både en styrka och svaghet. Styrka att jag tror på människan, svaghet att jag tror på dem så mycket att jag släpper dem. Styr väldigt lite i mitt ledarskap. 

Det gäller även hemma. Jag har sett oss som vuxna människor, som tar ansvar för sina egna beslut och handlanden. Om jag inte får ut det jag önskar från min partner hittar jag orsaken, som trötthet, sjukdom, depression osv. Jag tänker att det alltid finns en orsak till ett specifikt handlande. 

Jag är snäll, säger alltid ja, sätter inte så tydliga gränser. Har aldrig känt mig utnyttjad förrän nu. Plötsligt får jag höra om mig själv raka motsatsen till vem jag är, att vara 50 år och börja tvivla på sitt eget beteende och handlande, få dålig självbild och självkänsla är för mig nytt. 

Jag borde bemöta ett sånt beteende med ilska och försvar, men jag kan inte, för det är inte jag. Åter igen hittar jag orsak till beteendet, förlåter och tänker att jag vinner på att älska. Men gör jag våld på mig själv? Ja lite tror jag, men det är lättare att ta än att någon tar min självbild och glädje. 

Hur tar man sig ur detta? Och det är nu jag ska vara glad och stark för mina barns skull. Jag vill inte må så här längre. Jag vill vara mig själv.