Att inte få sista ordet sagt

 

Jag har varit sån, att jag gärna vill få sista ordet sagt, men lärde mig på en ledarskapsutbildning att det är inte viktigt. Det är kanske inte mitt sista ord som fastnar hos den andre istället kan den andre få känna sig som en vinnare och det kan leda till att den tänker till, ser och erkänner. 

Speciellt i mitt ledarskap har det varit så, jag har sett hur personer stannar upp, tänker till och ser helheten och ser då vad jag ville och önskade utan att jag säger det. Vilket är väldigt fint, det blir i samförstånd och båda mår bra.

Men sen har jag också varit med om att de inte har förstått och sett utan fortsatt som de gjort innan, eller sagt till mig att jag borde gjort något, sagt något. Då önskar de mer tydlighet. I de lägena biter jag ihop och tänker, ja jag vet, men jag behöver inte bevisa det för jag är trygg i mig själv.

Om man inte får sista ordet kan man känna att man vill försvara sig. Om man är den andre, som är med den som alltid ska ha sista ordet kan man känna sig kvävd, som att det spelar ingen roll vad jag säger jag blir ändå inte lyssnad på. 

I båda rollerna kan man hitta sin personlighet och vila i att vara tyst. Jag behöver inte ha sista ordet, jag behöver inte försvara eller den andre behöver inte känna sig kvävd eller att den inte blir lyssnad på, för det handlar inte om det specifika mötet just då utan det handlar om att det är två egoister som möts, som bara ser sig själv och inte en andre. 

Kan man se sig själv utifrån här så kan man vara trygg i sig själv och i tystnaden. Det är väldigt skönt att komma dit i sin egen utveckling. Min reaktion och beteende har inte alltid att göra med vem man möter just då, utan snarare vem jag är, vad jag bär med mig och hur jag blivit bemött under mitt liv och kanske främst uppväxt. Låt inte det fortsätta forma dig, hur du blev bemött som liten, utan våga se på dig själv som andra ser på dig idag. Var mottaglig för att din chef, partner, kollega eller barn ser ditt vuxna Jag, inte ditt tidigare Jag.