LIVET MED MIG

Hörde om en kille i 16-års ålder som har valt att lyssna på sin psykist sjuka mamma istället för en pappa som vill sätta gränser. Det kan jag på sätt och vis förstå, det är klart en tonåringen går den enkla vägen, som han tror att det är för tillfället, och lyssnar på den som klappar medhårs och tycker synd om honom så han får göra som han vill. Han förstår ju inte sitt eget bästa. Han väljer att gå mammas väg, som lever på bidrag och med skulder, istället för pappas där han kan få en rejäl slant till körkortet och få bo i ett eget hus på gården. Det som däremot är obegipligt är vår "kära" myndighet - socialkontoret (förlåt mina vänner som jobbar på socialkontor), hur de också bara går mammas väg. Är det enklast för dem också? Eller är vårt samhälle så mjäkigt att man låter en instabil 16-åring få avgöra, istället för att lyssna på båda vårdnadshavarna. Vad är det som gör att socialen blir manipulerad av denna kvinna? De fosterhem som denna kille har bott i ett tag sa själva

Har tänkt en del på det där med att barn i olika åldrar. Det har också en väldig charm. Det händer så mycket i alla tre hela tiden. Minstingen kryper bara fortfarande, men det är ju inte långt borta att han släpper bordskanten och går, det handlar om att våga. Han är mesta delen glad, skrattar och charmar oss alla. Lite för vaken emellanåt så han vill inte sova på kvällen, men det vänder. Mellangrabben - 10-åringen gillar lego och dataspel eller tecknad film. Han är rätt mycket inne i sin värld, som är svår att begripa för en annan, men han är väldigt smart och kunnig och har en otrolig fantasi. Han ser självklart fram emot Legoland i sommar. Sen har vi äldstingen, hon som är på väg in i tonåren. Har en riktigt glad period nu och är trevlig, men plöstligt kan det braka loss, humöret alltså. Är tyvärr lite slö, "orka" är tydligen tonåringarnas inneord. Gillar att dansa, sjunga, lyssna på musik, filma och chatta. Har rätt roliga saker att berätta, som är pinsamma när han säger

Jag och min man har börjat läsa "Att hålla kärleken levande" tillsammans på kvällarna. En lätt liten bok, som tar upp olika ämnen och problem som kan uppstå i äktenskapet. Varje kapitel har någon fråga att prata kring. Det är bra att få stanna upp tillsammans och prata om hur vi har det. En fråga var bl a: "Hur vårdar ni ert äktenskap?", ja, det är ju bl a att läsa en sådan här bok ihop. En fråga som oftast tas upp i dessa sammanhang är: "Hur ska vi få tiden att räcka till?" Det som stör mig är att i föräldrartidningar jag läser och även i denna bok så skriver man oftast om småbarnstiden, att det är den som tar mycket tid och även gör att vi är trötta på kvällarna. Det står också, ta vara på tiden när barnen har lagt sig. Men nu råkar det ju vara så att vi har större barn också, på väg in i tonåren, som helst skulle vilja vara uppe längre än oss. Här får de inte det än, men om ett par år... Hur får man tid tillsammans när man har större barn eller tonåring

Ja, det är trevligt med grannar. Att ha dem att prata med och utbyta tankar, idéer och erfarenheter med. Jag har inget behov av att få nya vänner i dem, att umgås med dem så, för det har jag gott om ändå. Nej, här känns det perfekt, vi har lite koll på varandras hus och tomter när vi är borta. Det känns i och för sig som att det är vi som är hemma mest, men vad gör det, jag kollar gärna grannens blommor. Det gör dem glada om de lever när de kommer hem efter semestern. Idag var det en granne som erbjöd sig att vara barnvakt, inte långa stunder, utan när jag är och handlar t ex, men det är ju stort det. Sen var det en annan, en gubbe som tittade upp från andra sidan häcken glatt och frågade om jag ville ha rabarber. Jag tackade nej eftersom jag har en del själv, men visst är det trevligt. Med andra ord, jag trivs här ute på landet.

Helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig innan, men den blev bra. Vi fick släkt på beök, dels ett par som sov här 2 nätter och sen ett par till som stannade till på en fika på vägen hem. Det var mycket trevligt. Det är roligt att träffas och prata. Fick för den delen höra att den där jätteklänningen på bröllopet i lördags var ett kap. Det var typ en kändisklänning som hade kostat 20.000 SEK, som bruden köpt på second hand för 2000 SEK, otroligt. Så går du i giftastankar, ta en sväng till NY och gör ett kap.

Idag har vi varit på en Barbie & Ken vigsel. Ja, vi var inte bjudna, men vi har gäster här som skulle dit så vi åkte med på vigseln. Ja, hon såg ut som Barbie, om man nu tycker Barbie är vacker. Bruden var i varje fall jättevacker, med en jätteklänning med ett jättesläp. Ken sjöng en sång till sin Barbie, sen levde de lyckliga. Ja, det var faktiskt vackert. Kärlek är vackert. Varje gång man är på en vigsel så förnyas minnet om löftena som man själv gett till sin man. Det är starka ord, det är starkt med bröllop. Det är bra att stanna upp ibland och tänka på orden, löftena, kärleken och hålla det vid liv. Så nu ska jag upp och krama min man.

Det har inte blivit mycket gjort nu ett par dagar. Joel är inne i en gnäll period, vet inte om det beror på 5e tanden som är på väg eller att han bara behöver närheten. Han börjar ju bli mer och mer självständig i och med sitt krypande, men mitt i det han håller på med så kommer han på att han måste komma till sin mamma och krama henne. Det är ju fantastiskt mysigt, men det är lite jobbigt att avbryta det man håller på med. Jag har en känsla av att det är så här det är att ha barn, man får helt enkelt lära sig att släppa det man håller på med. Idag fick han krypa fritt ute på altanen, då ska han absolut till mina blomkrukor och rycka bort blommorna eller ner i en jordrabatt. Jag valde jordrabatten åt honom, efter ett tag hade jag en smutsig liten "skrållan". Jag knäppte en del charmiga bilder, men raderade dem en sekund senare. Jag skulle radera en bild, men raderade alla. Suck, man blir ju så less på sig själv. Ja, ja, det var bara den senaste veckans bilder, så jag får väl

Måndag igen, och det regnar. Såg precis på nyheterna på Tv4: "Tycker ni det är jobbigt med måndag och ni har en stressig vecka framför er så kolla in det här inslaget". Så var det ett inslag från ett asiatiskt land där poliserna hade fått gå på skratt terapi för att orka med stressen. Det var en härlig syn, ett hundra tal poliser som stod och garvade, gjorde fula miner och skrattade. Ja, jag blev glad åt det även om jag inte tycker att det är jobbigt med måndag. Nej, måndagarna är ju lugnare än helgerna, även om helgen var mycket trevlig. Den började med en tjejmiddag. God mat - 2 efterrätter :O), bra samtal och trevlig gemenskap. Sen var svärföräldrarna här. Jag är ju så lyckligt lottad att jag har fått bussiga svärföräldrar. Vi har ätit, promenerat, sett på Eurovision Song Contest, som hade ett jazzinslag till min glädje (Tyskland). Jag orkade inte med röstningen, dagen efter var jag glad att jag hade hoppat den. Nej, jag har inte varit så mycket för den där föreställninge

Vissa dar är jag helt tom i skallen. Det känns rätt konstigt att sitta framför skärmen och inte tänka på någonting, man borde väl tänka på något..... Nu har hjärnan hakat upp sig och jag tänker bara på att jag inte tänker på något. Jag känner mig rätt avslappnad och det är en skön känsla. Ska få lite ordning i hemmet i dag med städning bl a och kanske jag ska dra lite maskroser ute i trädgården också. Ja, det visar sig. Återkommer....... Lägger in ett par färska bilder på vårt charmtroll.

Ja, livet kan ju vara underbart, som en dag på t-banan. Åkte hemifrån 9 med lilleman för att jag skulle på läkarbesök på Hälsocentralen. Jag är fullt friskt, lite hög sänka, som behövs kollas igen, men det skulle nog inte vara någonting allvarligt sa hon - doktorn. Hann in en sväng på JamJam och köpte gitarrsträngar innan vi var hemma igen 12.30. Lilleman sov så jag fick en stund för mig själv när jag öppnade posten och drack kaffe. Efter 2 timmar var det dags för nästa tur, in till stan med mellanpojken som skulle med tåget och hälsa på sina kusiner. Det var knappt han hann med eftersom man måste åka den där hissen upp och ner ett antal gånger när man har vagn. Plockade upp äldstingen på vägen hem och var hemma vid fem-tiden. En lång dag på t-banan känns det som, inte så mycket som har hänt och jag är jättetrött. Fast det är lite charmigt på t-banan. Alla dess människor man ser och hör, de som ler mot Joel, tonåringarnas härliga konversationer mm. Ja, jag kan faktiskt njuta en dag på

Var på en klädesbutik (inte i Sthlm) här om dagen som hade startrabatter. Hamnade som man alltid känner i fel kö. I den andra kön kom säkert 10 personer fram före mig. Funderade på att ge upp, men jag hade ju hittat så bra kläder till killarna här hemma så jag ville så gärna handla dem, därför stod jag kvar. Smått irreterad (en del kallar det Stockholmsstress, jag brukar säga Stockhomseffektivitet) så var det äntligen min tur, kunde inte låta bli att påpeka att det hade tagit lite lång tid. Eftersom jag har sett på H&M att de kommer till en extra person till kassan när de har mycket, som packar kläderna så sa jag: - Kanske ni kunde vara 2 vid kassan, när de är så här mycket folk, en till som packar kläderna. (expediten såg lite skrämd ut, visst det finns alla möjliga ursäkter, det kanske var hennes första jobb i en kassa eller kanske hon hade en sämre dag osv. I varje fall vänder sig en annan tjej upp som höll på med galjarna och frågade vad jag sa, jag upprepade.) Galjexpediten:

Kolla in denna blog! Ett roligt Ulf Ekman klipp och ett roligt dopklipp: http://kristerhultberg.blogg.se/

Vi har varit i Ö-vik i helgen. Det var så trevligt och mysigt och glatt som det brukar vara när man möter trevliga, mysiga och glada vänner. Resan gick förvånadsvärt bra. Det är tråkigt att några nära vänner bor så långt borta, men å andra sidan så umgås man ju på ett annat sätt när man är tillsammans och bor hos varann än om man bara gör ett middagsbesök en kväll. Likaså kan jag tycka att en bilresa med familjen kan vara riktigt trevlig och man får en hel del sagt :O). Ö-vik är vackert, men nog var det skönt att rulla in i gröna Stockholm. Våren är ju här folks och det är ju så härligt, förutom lite förkylningar....