Obegripligt

Hörde om en kille i 16-års ålder som har valt att lyssna på sin psykist sjuka mamma istället för en pappa som vill sätta gränser. Det kan jag på sätt och vis förstå, det är klart en tonåringen går den enkla vägen, som han tror att det är för tillfället, och lyssnar på den som klappar medhårs och tycker synd om honom så han får göra som han vill. Han förstår ju inte sitt eget bästa. Han väljer att gå mammas väg, som lever på bidrag och med skulder, istället för pappas där han kan få en rejäl slant till körkortet och få bo i ett eget hus på gården. Det som däremot är obegipligt är vår "kära" myndighet - socialkontoret (förlåt mina vänner som jobbar på socialkontor), hur de också bara går mammas väg. Är det enklast för dem också? Eller är vårt samhälle så mjäkigt att man låter en instabil 16-åring få avgöra, istället för att lyssna på båda vårdnadshavarna. Vad är det som gör att socialen blir manipulerad av denna kvinna? De fosterhem som denna kille har bott i ett tag sa själva att de blev lurade av både mamman och sonen, men en händelse avslöjade dem och fosterhemmet såg det. De sa även det till socialen, men socialen fortsätter att lyssna på pojken och mamman. Fosterpappans förklaring till varför de gått på lögnerna var: Mamman tror så fullt på sin teori, det är hennes verklighet, därför blir det som en sanning när hon berättar den. Jag trodde faktiskt att man hade en mer psykologisk utbildning om man jobbar på ett socialkontor, där man kan läsa människor lite mer och inse att en instabil 16-åring behöver gränser. Hörde om en annan pappa som hade ensam vårdnad för sina barn (det är svårt att få, man kan få boendet, men vårdnaden brukar ta ett tag). Mamman flydde med barnen och har nu varit borta i ett år. Barnen har inte gått i skolan. Vad jag vet så har vi skolplikt i Sverige. Varför kan man inte sätta dit dessa mammor? Vad är det för mammor som egentligen gör sina barn mer illa när de håller på så här? Stackars alla ensamma pappor som kämpar förgäves, var finns de som står på deras sida? Det finns många ensamma mammor som också kämpar och har det tufft, men oftast så är myndigheterna åtminstone på deras sida. Tänk vad det kostar samhället när dessa instabila barn hamnar i fosterhem eller behandlingshem. Ibland känner man sig så liten. Jag är glad över att det går så bra som det gör med mina bonusbarn, de känns harmoniska och trygga, må Gud beskydda dem!