LIVET MED MIG

  Det här med sanning är intressant. Vi säger att den kommer alltid fram tillslut eller att den ska göra oss fria. Vi kan ha våra egna sanningar och ibland kan lögnen ta över och bli sanning för en. Tänker och uttalar man något tillräckligt mycket blir det sanning för en. Nästan läskigt.  Därför kan jag bara gå till mig själv, för mig är det oerhört viktigt att leva i sanning. Stå för mina handlingar och ord.  En lögn är oftast inte så tydlig och den är svår att återberätta eftersom man inte har sanningen att luta sig mot. Talar man sanning blir det samma ord som återberättas. Därför är det så mycket enklare att stå fast vid sanningen.  Jag tror inte att det är att andra erkänner sanningen som gör oss fria utan att man står fast vid den själv. Har man också kärlek och godhet med i sitt hjärta kommer man långt. Ibland behöver inte ens sanningen uttalas utan man kan bevara den i sitt hjärta för då mår man bäst. Är det inte det som är gudomligt. 

Jag läste en intressant text. Psykologen i texten nämnde att det är i princip omöjligt att reparera ett förhållande så länge den som blivit sviken har stresspåslag. Man kan vilja prova igen, vilja reparera förhållandet. Men i slutändan så är det omöjligt att lyckas då stressen i kroppen motsvarar stresspåslaget vid fara eller stor sorg. Så enligt psykologen så behöver båda parter tid på var sitt håll. Tid att läka sina sår. Tid att prata och sedan få en paus. Viktigt då att kroppen är tillbaka på en plats där själ och hjärta mår bra. Jag tror ingen av oss kom till den platsen, jag tror att vi hade kunnat det. Jag trodde på oss. Men det krävs att båda vill, kan och orkar. Däri ligger en del av acceptansen, det räckte inte med min vilja. 

Tror tabletterna har kickat in, känner mig oerhört ledsen, men jag gråter inte så fort jag tänker på det. Vad gör mest ont? Går inte att säga, jag slås tillbaka och påminns om det som sårade, jag tänker framåt känner tomheten kring det och här och nu står jag med allt som smärtar. Mycket som slår tillbaka på mig är förra sommaren, som gav mig hopp om att vi skulle få det bättre än vad vi haft på länge, sommaren var jobbig, men också fin. Var det förgäves? Ja på sätt och vis, för det ledde inte till det jag hoppades och önskade. Jag såg fram emot att förnya löftena på vår 20 åriga bröllopsdag 💔😢.  

Min terapeut bokade in mig hos läkare för att få antidepressiva. Min tanke var, ja kan jag få lite vila i tankar och känslor i sommar så ok. Läkarens utlåtande. Dricker inte avsevärt, röker inte, snusar inte, har inte bipolaritet i släkten. Du har haft ångest som gått över till depression, du kommer må så bra av dessa. Jag grät i vanlig ordning, tackade och tog emot. Gråtit varje dag i 350 dagar. Vi får se om det hjälper. Tänk att jag skulle komma hit. 

Han sa att vi kommer få det bättre utan varann. Jag försöker tänka på saker som inte var bra, men kommer inte på något. Jag försöker tänka att nu kan jag göra vad jag vill en ledig söndag, men det kunde jag och han innan också. Jag saknade att han inte såg mig, men hittade orsaker till det också.  Så hur ska det kunna bli bättre när jag är ensam, tom, ledsen och nedbruten.  Finns inte i min värld att lyfta historik som inte går att ändra på, utan det är framtiden som jag kan påverka.  Jag kunde älska trots sår, jag kunde förlåta trots svek, jag kunde tacka för det han berikade mitt liv med under 20 år. Men det kunde han inte se, inte bjuda till ett litet tack. Nej, för tydligen hade inte jag varit bra på 20 år..... Då förstår ni varför jag ifrågasätter om jag förlorat 20 år. Nej, jag fortsätter vara tacksam. 

Ord Makt Rädsla Anklagelser  Självbild Sorg Vem blir man av dessa ord? Ledsen  Utmattad  Trött

Jag tror vi har ande, kropp och själ. Där hela människan behöver vara i balans för att hitta sig själv och må bra. I en sån process jag just nu går igenom kan man se att det är olika processer.  I anden behöver jag gå igenom Förlåtelse - - > Förståelse - - > Försoning  Jag är väl i förståelsen och jobbar fortfarande. Jag har undrat ett tag hur jag ska nå försoning, trodde det var att försonas med någon. Men det har jag börjat förstå att det är försoning med mitt nya liv, acceptansen osv. I kroppen händer mycket, viktnedgång, sömnproblem, ont i bröstet, ingen matlust med mera. Det gäller att ta hand om sig, röra på sig, äta regelbundet och se till att sova. Hitta stöd och hjälp av andra så man sköter detta, oerhört viktigt. Så var det själen, där har vi hela sorgeprocessen. Chocken, ångesten, reaktion, förnekandet, bearbetning, acceptansen och nyorientering. Jag befinner fortfarande i ett virrvarr, där jag slås fram och tillbaka. Har inte hittat något viloläge ännu.

  Finns så mycket tankar hela tiden, som far genom huvudet, som svarar, som sårar osv. Är så less på dem, snart har ett år gått.  Men ikväll väljer jag att se ljust på helgen som varit med bokklubb, röj i trädgården, ute hos vänner med mycket skratt och fina samtal hela lördaglvällen, sonen som hjälpt mig byta pump till poolen, grillning och promenad med dottern och kvällsdopp.  Vaknade ledsen i morse, har saknat mannen under dagen (den gamla versionen såklart), men nu känner jag mig uppfylld och glad. Skön känsla. Ska ta med den in i en ny vecka.