LIVET MED MIG

  Ja, jag kan glädjas över saker.  Ja, det gör ont fortfarande.  Ja, jag läks, sakta men säkert. Skönt att kunna se att allt detta händer, att se framsteg, att jag kan hoppas på en ljus framtid. Att jag kan börja släppa vissa tankar. 

Rannsakar mig själv och undrar om jag saknar en illusion av vår kärnfamilj, att vara fru, att tillhöra någon, hela konceptet. Ja, det saknar jag, men jag saknar självklart honom, mannen jag älskar, så som han var innan allt detta. Glad, sprallig och kärleksfull.  Vi var lyckliga, det står jag fast vid. Det som inte gjorde honom lycklig kan han fortsätta söka efter om han vill, men svaret är varken jag eller vi. Någon sa att han aldrig varit så lycklig som nu. Jo det har han faktiskt. Någon annan sa att han är harmonisk och full av energi, precis som att han inte varit det innan..... som en kniv i bröstet på mig. Någon sa, kan man inte bara acceptera att kärleken dör. Nej, just det har jag lite svårt att acceptera. Men kärleken är olika för olika människor, det har jag lärt mig. Jag står fast vid, jag saknar den man jag en gång levde med, som jag blev förälskad i och hade en grundkärlek till.  Det är så skönt när jag hittar tröst i sorgen, när sorgen kan få vara någonting fint,...

  Jag har levt ett tryggt, beskyddat och bra liv utan ångest och oro. Tror det har att göra med mina trygga lugna föräldrar och sen den kyrkliga miljö jag levt i. Jag är så tacksam. Jag blev alltså 50 år innan jag fick uppleva ångest för första gången och den har nu funnits i mig under 1 års tid.  Beror den på att jag hamnar i en situation jag själv inte kan påverka tro? Hur känns det då? Det känns inombords, hjärtklappning, skakig, oroskänsla som kommer bara sådär utan förvarning. Det är jobbigt att andas, när det är som värst känns det som panik, som att man inte får luft.  Har fått lite hjälpmedel av terapeut, att fokusera på annat. Men sen förstår jag att andningen och träning hjälper. Och jag har även fått tabletter.  Hoppas det inte är så att jag ska leva med det resten av livet nu utan att den ska försvinna och att jag ska komma tillbaka till mitt trygga och lugna jag.  Orkar inte alltid be, men jag suckar och andra skrivna böner blir mina dagliga böner. ...

  "Hade det inte funnits sorg hade det inte funnits kärlek" Det fanns länge en längtan, ett hopp om att allt skulle bli normalt. Att vi skulle få glänsa tillsammans på ålderns höst.  Ett brev i kärlek, blev en bekräftelse för honom att han inte ville leva med mig. Alltså allt är så konstigt, att kärlek kan slå så fel. Förmodligen kan kärleken överrumpla och skrämma. Jag som trodde att kärleken kunde övervinna allt. Vad är då kärlek?  Bl a är detta kärlek: Och jag stod för oattraktiv trygghet. Jag gick på det som gav mig hopp under några månader, som var ett falskspel då han ansåg sig vara "gift" med en annan. Hur kunde jag uppleva det som äkta, för det gjorde jag verkligen. Jo, för jag tror det friska kom fram för en stund, sen slog det sjuka till igen. DET GÖR SÅ ONT. Så det jag hoppas på just nu är läkedom för alla parter. 

Ibland ber jag Gud om ett litet hopp, tecken eller vad man vill kalla det.  Idag var det nummerplåten på en bil, JOH613. Jag satte mig i bilen och slog upp Johannesevangeliet kapitel 6 vers 13. " De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit." Och här kommer en mycket fri tolkning, till mig själv. Men jag vet vilket sammanhang versen kommer ifrån. Jesus predikade för tusentals människor som började bli hungriga. Han bad att få in den mat som fanns där och en pojke kom med 5 bröd och 2 fiskar, Jesus välsignade det och så började de dela ut maten. När alla hade fått och ätit sig mätta blev det massa mat kvar. Brödundret, Jesus välsignade det. I min ensamhet tänker jag att det finns inget eller ingen kvar till mig. Men Jesus kan kanske göra ett under ändå, precis som han gav mig en man för 20 år sen kan han nog göra det igen.  Visst får man väl tänka lite naivt ibland. 

  Jaha så har jag fått min dom, jag är skild. Frånskild. Ensam. Singel. Usch inga ord jag kan förlika mig med. Det är ett straff, men vad är domen? Det är verkligen så konstigt att det går via rätten. Jag är dömd, till vad?  Allt är konstigt, ledsamt, sorgligt och jag är numera skild 💔😢. 

Tiden kommer visa, vem jag blir, hur jag är och mår.  Acceptansen och att det ska blekna bort är lite läskigt för kommer ingen då förstå varför jag blev som jag blev.  Så kan mina tankar gå, men samtidigt vet jag att jag sörjt och bearbetat så den här tiden, det här traumat kommer inte behöva vara så stor del av vem jag kommer vara och hur jag lever. Och om jag glömmer betyder det inte att jag accepterar. Det kommer alltid vara ett sår, en sorg, men jag kommer kanske inte tänka på honom och händelser varje dag som jag fortfarande gör.  Då kan jag se fram emot den tiden. Sångtext av Benny Andersson: Minnena bleknar med tiden, minnen av stormiga år Innan vi trötta och märkta av striden sträckte gevär Och såg om våra sår Minnena bleknar med tiden, bilden av oss blir diffus Som in trollspegel märkligt förvriden men på ett sätt ändå allt mera ljus Jag kan se oss ibland i en dröm, som en scen ur en stumfilm o läpparna rörs I en ljudlös tablå där beskyllningar tystnat och...