Saknad

Rannsakar mig själv och undrar om jag saknar en illusion av vår kärnfamilj, att vara fru, att tillhöra någon, hela konceptet. Ja, det saknar jag, men jag saknar självklart honom, mannen jag älskar, så som han var innan allt detta. Glad, sprallig och kärleksfull. 

Vi var lyckliga, det står jag fast vid. Det som inte gjorde honom lycklig kan han fortsätta söka efter om han vill, men svaret är varken jag eller vi. Någon sa att han aldrig varit så lycklig som nu. Jo det har han faktiskt. Någon annan sa att han är harmonisk och full av energi, precis som att han inte varit det innan..... som en kniv i bröstet på mig. Någon sa, kan man inte bara acceptera att kärleken dör. Nej, just det har jag lite svårt att acceptera. Men kärleken är olika för olika människor, det har jag lärt mig.

Jag står fast vid, jag saknar den man jag en gång levde med, som jag blev förälskad i och hade en grundkärlek till. 

Det är så skönt när jag hittar tröst i sorgen, när sorgen kan få vara någonting fint, som i nedan text.