LIVET MED MIG

Vad har ni för bild av äktenskapet? Jag har hört så många som inte vill eller vågar gifta sig. De tycker det är för stort.  Eftersom jag är troende tror jag också på äktenskapet som någonting heligt. Det var väldigt mäktigt där i kyrkan. Jag upplevde en helig stund, vilket jag ofta sagt till de som står och är på väg att gifta sig eller funderar. Det går inte att förklara den stunden, man måste uppleva den.  Därför tror jag också på att det går att läka, hitta tillbaka om man vill. Till lycka och kärlek ❤️.  2004-08-28  PS. Nej jag tror inte det längre i mitt fall  det finns inte en uns av hopp. Men jag tror det hade gått tidigare. 

  Tänker jättemycket på att det är så konstigt att man kan leva ihop och sen uppleva ens vardag och kärlek till varandra på så olika sätt. Att den ena kan gå och känna sig lugn och trygg i det man har och den andra känner inte alls det.  Att den (jag) som kände mig lugn och trygg inte kunde känna av att den andre inte kände så. Det är jättekonstigt.  Den här verkligheten känns fortfarande så overklig. Men jag är inte alls lika ledsen längre. Det är ändå skönt.

  Varje del man måste gå igenom vid en skilsmässa är så smärtsam. Jag kan känna att jag är på väg upp, har fler dagar då jag känner mig lugn och glad, men så måste vissa saker göras.  Bankmannen var så fin, han förstod att det var smärtsamt och sa att vi kan ta enskilda möten, men jag ville ta det ihop. Han har ju varit min trygghet och jag ville mötas i det tuffa, men det var smärtsamt.  Här är de stora sakerna som varit otroligt smärtsamma. - Beskedet att han inte älskar mig mer. - Försöket att satsa på oss hos terapeut.  - Nya besked om att kärlek inte finns. - "Jag vill skiljas". - Berätta för barnen. - Flytt. - Ansökan om skilsmässa.  - Avsluta relationer. - Planera födelsedagar och semester.  - Mötas på högtider. - Andra ansökan om skilsmässa. - Domen att skilsmässan gått igenom. - Bodelning. Sen har det varit många saker däremellan som smärtar, men detta är något man måste gå igenom.  Det kan ha känts bra i 2 veckor, men någon av ovan händelser har gjort att jag dykt n

  Just nu känns mycket så orättvist, att stå själv med så mycket. Ja jag är stark och klarar mig, men  det var inte så det var menat.  Sen är det så konstigt att ha levt med någon i 20 år, delat allt av tankar, drömmar, sorger och längtan och sen är det som en främling. Man delar inget, ses inte, pratar inte, vet egentligen ingenting om varandra. Hur kan livet bli så konstigt? Ja inte är det av någon mening detta sker i varje fall, det kommer ingen få in i mitt huvud. 

  Jag sökte på surrealism och fick upp följande.  "Surrealism  är en riktning inom  modernistisk   konst ,  litteratur  och  filosofi . Den uppstod i  Frankrike  på  1920 -talet och spred sig snabbt över västvärlden." "Surrealismen uppstod i Frankrike på 1920-talet och kännetecknas av  fantasirika konstverk utan någon logik . Konstverken är en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten. En av de mest kända konstnärerna inom surrealismen är Salvador Dalí." Mitt liv känns surrealistiskt, overkligt, vrickat. Händer detta verkligen.  Salvador leker med tiden i målningen "Minnets envishet". Jag har aldrig studerat konst eller satt mig in i det, men om denna har jag nu läst lite tolkningar och de flesta har samma tolkning.  Tiden som rinner ur oss, det finns både den ensamma sidan och den ljusa med hopp. Det är upp till oss att välja eller så är det så att i våra liv rymmer allt, det ensamma, sårbara och ljuset och hoppet. Tiden är livet, ibland k

  Jag har levt länge i chockfasen, det blev nog nästan ett år, samtidigt som jag var i bearbetningsfasen.  Nu har ju skilsmässan gått igenom och det var inte alls det jag ville. Men när den gjort det måste jag släppa helt, jag måste tänka mer på mig själv och barnen.  Det är så oerhört svårt, när det fortfarande skriker i mig att jag inte vill.  Kan höra vänner som inte ser fram emot att ha massa pensionstid med sin partner, men så tänkte jag aldrig. Jag kunde se fram emot att bli pensionärer tillsammans, han och jag. VARFÖR?  Terapeuten frågade igår, vad vill du nu? Ja, vad vill jag nu? Jag har levt en dag i taget under 1 års tid, bara för att överleva. Men nu ska jag försöka våga börja drömma och visionera.