Fortsätter läka
Jag har levt länge i chockfasen, det blev nog nästan ett år, samtidigt som jag var i bearbetningsfasen.
Nu har ju skilsmässan gått igenom och det var inte alls det jag ville. Men när den gjort det måste jag släppa helt, jag måste tänka mer på mig själv och barnen.
Det är så oerhört svårt, när det fortfarande skriker i mig att jag inte vill.
Kan höra vänner som inte ser fram emot att ha massa pensionstid med sin partner, men så tänkte jag aldrig. Jag kunde se fram emot att bli pensionärer tillsammans, han och jag. VARFÖR?
Terapeuten frågade igår, vad vill du nu? Ja, vad vill jag nu? Jag har levt en dag i taget under 1 års tid, bara för att överleva. Men nu ska jag försöka våga börja drömma och visionera.
Kommentarer