LIVET MED MIG

  Har tänkt en del på identitet. Vad kännetecknar ens identitet? Det är bara jag, inte vi, identiteten är min. Sen kan jag identifiera mig med andra, exempelvis människor med samma tro, det ger en tillhörighet och trygghet.  I min identitet var jag fru, någons älskling och så är det inte längre. Jag är i identitetskris, som tar på självkänslan, som jag sörjer.  Men jag är också mamma, det kommer jag alltid vara, bonusmamma, dotter, syster och vän. Jag är kristen, jag är kvinna och ledare.  Jag väljer glädje och livet, jag är tacksam. 

  Stormen ska passera Låt av Evelina Gard Vindarna och regnet Sliter mina segel Håller inne gråten Sitter kvar i båten Vågor som vill dränka mig Håller stadigt fast vid Dig Stormen ska passera Jag ska överleva Du har lovat du ska ta mig genom Lovat att Du inte ger mig Mer än vad jag orkar Mer än vad jag klarar Och bär mig när min kraft har runnit ut Stormen ska passera Hör en röst som ropar Manar mig att komma Tar ett steg på vattnet Mm. hoppas det ska hålla Vågor som vill dränka mig Håller stadigt fast vid Dig Stormen ska passera Jag ska överleva Du har lovat du ska ta mig genom Lovat att Du inte ger mig Mer än vad jag orkar Mer än vad jag klarar Och bär mig när min kraft har runnit ut Stormen ska passera Jag ska överleva Du har lovat du ska ta mig genom Lovat att Du inte ger mig Mer än vad jag orkar Mer än vad jag klarar Och bär mig när min kraft har runnit ut Stormen ska passera Håll ut, håll ut, håll ut, håll ut Stormen ska passera Vågor som vill dränka mig Håller stadigt fast vid

  Jag känner inte skam längre, men det är ett misslyckande. Kanske främst mot barnen. Varför ska de behöva vara med om det här. Å andra sidan är det svårt att misslyckas när man inte vet vad man ska göra för att lyckas. Så misslyckandet ligger kanske i löftet som inte höll, i framtiden som skulle se annorlunda ut och hoppet, som jag så länge höll fast vid. Läser mycket och då blir det att jag gärna citerar en del bra saker här, speciellt det jag känner igen mig i. Barbro Lennéer Axelson, i sin bok ”Förluster” undersöker hon vad skilsmässor gör med oss. Men en skilsmässa kan göra ont och ta längre tid att läka än vi tror. Och då har vi fått en ny identitet.  Motgångar i jobbet,  sjukdom, ekonomiskt strul – ta vad som helst av mänskliga misslyckanden. Inget ger ”så grymt och djupt eko i det undermedvetna” som en skismässa.  Ingen annan förlust innehåller så många förluster samtidigt. Och ingen annan livsomställning har så stark konfliktpotential som just att separera. Man separerar ju fr

Joel fick hem denna från svenskt näringsliv idag. Han läste högt för mig det som stod på baksidan. Han ska bli myndig, vuxen, min lilla kille. Vad hände. Han är så klok och fin och kommer klara det så bra, jag älskar att följa honom i livet och allt vad det innebär. Men jag kan inte sticka under stolen med att jag hade gärna krupit upp i soffan med min 10-åriga Joel igen ❤️❤️❤️. 

I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år,  har du börjat förstå och reagera.   Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld . Man börjar småningom konfrontera sig med den upprörande händelsen och försöker skapa en förståelse för det som har hänt. Personer i den här fasen ger ofta uttryck för likartade känslor: ”Det känns som om jag håller på att bli galen”, ”Jag står inte ut längre” ”Jag kommer aldrig att klara det här” . Det är en väldig overklighetskänsla, händer det här verkligen, eller kommer han inte hem imorgon? Att den ena dagen dela allt och nästa ingenting, verkligen ingenting, det är så konstigt och tomt. 

Läste precis en så bra kommentar från en som varit med om övergrepp.  – Vi är alla helt för förlåtelse. Vi tror att människor kan få en helt ny start. Absolut. Amen på det. Alltid! Men detta handlar inte om förlåtelse. Jag har förlåtit, men detta handlar om ansvar. Och om du ser något som händer omkring dig så måste du dra ut det i ljuset. Jag tror på kraften i förlåtelsen. Funderar varför det är så svårt för vissa att säga förlåt eller ta emot förlåtelsen. Kommer fram till att det kanske bottnar i skam eller oförmåga. Eller att det gör för ont att erkänna sin egen del.  Tror jag delvis lärt mig det hemifrån även om det kan vara svårast att be om förlåtelse hos dem man älskar mest. Vi har inte varit så duktiga på det. Utan det är främst i mötet med människor, speciellt i mitt ledarskap jag har lärt mig att be om förlåtelse. Det är så lätt att man hamnar i överläge, maktposition och gör övertramp. Det är så viktigt att se sig själv i andras ögon och ta ansvar för sitt eget handlande och