Lite tankar en måndagskväll

Hittade en vän till pappa på FB och skickade en vänförfrågan till honom. Härlig och speciell man, bodde i A-a en tid, flyttade sen till Örebro,  konstnär. Han blev kristen på äldre dar och kom till pappa en period nästan varenda måndag (pappas enda lediga dag) och samtalade om tron och livet.  Han såg nog pappa som en mentor och förebild. 

Och det var det många som gjorde runt om i vårt land och Argentina och Brasilien. När pappa blev sjuk 1981 fick vi så många hälsningar och många som tänkte på oss och bad om ett helande.  Och pappa blev helad den gången ;-).

Under många år hälsade folk från hela Sverige på oss, de var på genomresa. Som barn var det roligt och spännande. 

Men jag har en undran.  Var tog alla vägen under pappas 7 sista år,  under den tiden han blev sittande hemma? Han hade ju huvudet, humorn och hjärtat kvar, det var bara att benen inte tog honom.  Varför ringde dom inte. Jag vill inte lägga skuld på någon det känns bara så konstigt. Hans första och enda konfirmand fortsatte komma varje gång han var på genomresa och det var nog minst 2ggr/år. Tack! Sen har vi Arnold en annan väldigt speciell man från A-a, som blev kristen när han var över 60. Han ringde minst 2ggr / dag under alla 7 åren. Ibland tyckte vi det var märkligt och mamma tyckte det var jobbigt. Men nu efteråt är vi bara glada.  Pappa fick ju känna att han betydde något för någon ända in till döden.  Det är en viktig känsla.  Tack Arnold! 

Har vi som människor i vår natur svårt att besöka de sjuka,  ensamma,  utstötta? Det är frågan jag ställer till mig själv denna måndagskväll. 

Skickat från min Samsung Mobil