LIVET MED MIG

När mina tankar om att söka nytt jobb har kommit så har jag varje gång ställt mig frågan. Varför funderar jag på att byta? Är jag less, vill jag fly eller vill jag gå till något? Jag har alltid landat i att jag ska inte gå för att jag är less och jag ska inte gå till en liknande tjänst för jag har det för bra för att lämna.  Utan jag vill gå någonstans där företaget eller organisationen gör något som jag kan stå upp för, där jag kan stå bakom deras värderingar och där min erfarenhet, personlighet och kunskap kan komma till nytta. Idag kom min dotter hem från skolan och berättar att hennes lärare hade pratat om att det många kvinnor tjänar mindre än män fast de gör samma jobb. Då hade hon sagt till sin kompis "det ska min mamma jobba med, för jämställda löner" sen sa hon till mig att "nu kan jag berätta vad du ska jobba med för jag kan inte förklara vad du gör nu" 👍😊. (Även om mitt nuvarande jobb även jobbar för viktiga saker i vårt samhälle 😉). Det gläder mig att

Det är svårt att säga nej. Innebär ett nej att man är motsträvig eller att man arbetsvägrar eller innebär det att man är rädd om sig själv, ser till sin hälsa? Det viktiga är att man vet vad man grundar sitt nej i, var står du själv och kan du förklara det. Det är absolut inte lätt, för kanske man har kommit till en topp där man vet att tar jag på mig en sak till så kommer jag falla, och precis i det läget kan man kanske inte förklara utan man vill bara skrika nej. Jag har varit med om olika scenarior. Den ovan, så det blir tårarna som tillslut talar. Eller reaktion med ilska. De gånger som gått bäst är de när jag sakligt kunnat förklara varför jag säger nej.  De tråkigaste gångerna är inte de som slutat med tårar eller ilska utan de, där det sett ut som man fått förståelse, men det har i slutändan ändå fallit tillbaka till mig. Och ingen har hjälpt mig med uppgiften eller en lösning. Tyvärr dåligt ledarskap. Varför inte sätta sig med mig och fråga vad behöver jag för att kunna lösa de

Ja så har en månad gått sen restriktionerna lättade och ledningar och företag ville få in medarbetarna till kontoret. Ursäkta till er som jobbar inom vård och omsorg, ni måste vara så less på dessa inlägg. Tack för att ni varit på era jobb under hela pandemin, pga er har livet känts lite mer som vanligt. Men jag måste få skriva ett inlägg till. Hade ännu ett samtal med en bekant om att tvinga in medarbetarna till kontoret. Jag lyssnade men sa sen tillslut att jag håller inte med.  Jag börjar faktiskt tycka att det är ett dåligt ledarskap om man inte har lyckats få ihop teamet på distans under 18 månader.  1. Du är förebilden som ledare, är du på kontoret så mycket som önskas? Har du kameran på? Är du aktiv och närvarande? Och vad säger du om Teams/Zoom möten? Börjar du mötet med att du är less på att ha det över Teams, ja då blir det tråkigt. 2. Lyssnar du in dina medarbetare? Om någon har varit tyst på alla Teamsfika under 18 månader så hoppas jag du har frågat varför. Jag har ett par