Snälla ledarskapets dilemma

Jag tror på det snälla ledarskapet. Där jag tror gott och det bästa om mina medarbetare. Det gör min vardag lättare som ledare. Jag behöver inte ha kontroll och koll. Jag är så öppen och ärlig som jag kan och får oftast det tillbaka. Jag öppnar upp och försöker ge dem det de önskar och får mycket tillbaka. En grundvärdering är tillit.

Några dilemman som kan uppstå är:

1. Rekrytering. Jag tror gott om alla och att alla kan växa in i rollen om de har rätt förutsättningar. Det kan bli belastning för teamet om jag rekryterar en för okunnig och teamet inte har samma syn som jag. 

2. Jag får inget tillbaka, som jag tror. Kanske t o m medarbetaren underpresterar. Då måste jag tänja på hur jag är och bli hårdare, sätta tydlig målbild och skapa både regler och återkoppling oftare. Se upp så du inte blir utnyttjad.

3. En medarebetare kan verka lika öppen och ärlig som en själv, men pratar sen bakom ryggen, eller står inte upp för det hen sagt eller säger helt andra saker till andra kollegor. Att de pratar bakom min rygg är nog något man bara får vänja sig med som chef/ledare. De måste ju ha någon att prata om brukar jag tänka och det är bättre att det är jag än någon annan i teamet. Att hen inte står upp för vad hen har sagt, ser jag som en brist hos den personen. Men att de däremot går och säger andra saker till sina kollegor än vad hen sagt till mig har jag nästan svårast för. Det tar på tilliten, kommer kag kunna lita på hen framåt. Jag tänker i varje fall till en extra gång.