Något som är galet

Funderar lite på sjukvårdpolitiken som diskuteras. Gillar inte orättvisor, men jag gillar inte heller tanken på att det ska vara lika för alla. Gillar inte bidragssamhället där många ska leva på att jag jobbar. Tycker Alliansen har gjort ett bra jobb med att försöka få ut folk från bidragsträsket. Sen är det fortfarande synd om dem som har blivit tvungna att söka jobb fast de varit riktigt sjuka, där tror jag någonting har blivit fel.

Tror ändå att det är lätt att göra sig sjukare än vad man är. Det måste ändå vara hemskt att bli förtidspensionär vid 30-årsålder, vill inte alla göra rätt för sig? Det hoppas jag.

Om jag skulle känna efter varje dag så skulle jag kunna sjukskriva mig ofta, för kroppen säger ju ifrån. Men jag vill inte, så då tar jag hellre värktabletter och tar mig iväg. Det är så tråkigt att inte orka så mycket som jag gjorde för bara 5 år sen t ex. Tror ju, eftersom jag vet att jag kan, att jag skulle kunna genomföra en stor fest eller en församlingshelg för det har jag ju klarat förut. Men idag har jag ont efter att ha hjälpt till med iordningställande av klädbytardagen igår i 5 timmar. Orkar själv inte dit i tid för att fynda och jag vet ju vad som finns att fynda (Aaaaa). Får bara hoppas att något fint finns kvar när jag kommer dit lite senare. (det är extremt mycket kläder).

Vill inte bli den som säger nej för att jag inte orkar. Vägrar erkänna att jag är sjuk. Ska fortsätta göra det jag tycker är kul, sen blir väl min familj lidande av det här hemma istället. Samtidigt så vet jag att det inte håller i sig sä länge, kanske bara förmiddagen, ibland en hel dag, men då vet jag att jag är igång imorgon igen. Tänk positivt! (Jag ska absolut jobba till jag är 65, finns inget annat i mina tankar).