Kvinnlig ledare/chef
Jag är bortskämd med att ha haft starka, drivna, engagerade och bra kvinnliga ledare och förebilder hela livet. Min mamma först och främst. Sen inom skola och omsorg har det oftast varit kvinnliga chefer. Jag har levt i kyrkor som verkligen lyft eller snarare sett kvinnliga ledare som en självklarhet. Jag har inte sett så mycket av machokulturen eller det metoo gick ut på. Jag förstår att jag är lyckligt lottad.
Lika självklart det var på 50-60 talet att kvinnor var hemmafruar lika självklart är det idag att kvinnor ska arbeta. Jag håller på att titta på "Vår tid är nu" och ser stackars Nina som lever så som förväntas av henne av sin mor och omgivningen. Gift dig och var hemmafru. Men hennes hjärta sa något annat. Hon ville driva jazzklubben och visste att hon var bra på det. Eller fröken Nilsson som slåss mot männen, machomännem i fackklubben. Skulle jag våga sticka fram hakan så som hon gjorde på den tiden? Jag tror faktiskt inte det. Vi är så styrda av kulturen, samtiden och vad andra tycker. Tack till alla kvinnor som vågat före oss.
I kyrkan har jag alltid accepterats och lyssnats på, jag jag har aldrig tänk att de inte skulle lyssna på mig för att jag är kvinna. Likaså i skolan. Det var först när jag blev chef i näringslivet som jag märkte den tydliga skillnaden. En man fick vara hård och kaxig, och man skrattade nästan bort hans klantighet i ledarskapet. Medan från mig förväntade de sig även en mjuk och omsorgsfull sida, en som bara skulle förstå. Var jag hård (lika hård som mannen) så upplevdes jag hårdare och kaxigare. Jag har inte vikt ner mig, jag har fortsatt vara den jag är. Visat att jag inte accepterar deras beteende och visat vad jag går för och jag har blivit accepterad och lyssnad på. Vet inte hur, men det enda jag kan se idag är att jag fortsatte vara mig själv. Jag står fast vid det jag säger. Jag är tydlig och rak.
Vet inte om mitt inlägg hamnade där jag tänkt. Men jag beundrar kvinnor som kämpar (mycket mer än mig) i näringslivet på ensamma poster mot många, fortfarande machomän tyvärr.
Lika självklart det var på 50-60 talet att kvinnor var hemmafruar lika självklart är det idag att kvinnor ska arbeta. Jag håller på att titta på "Vår tid är nu" och ser stackars Nina som lever så som förväntas av henne av sin mor och omgivningen. Gift dig och var hemmafru. Men hennes hjärta sa något annat. Hon ville driva jazzklubben och visste att hon var bra på det. Eller fröken Nilsson som slåss mot männen, machomännem i fackklubben. Skulle jag våga sticka fram hakan så som hon gjorde på den tiden? Jag tror faktiskt inte det. Vi är så styrda av kulturen, samtiden och vad andra tycker. Tack till alla kvinnor som vågat före oss.
I kyrkan har jag alltid accepterats och lyssnats på, jag jag har aldrig tänk att de inte skulle lyssna på mig för att jag är kvinna. Likaså i skolan. Det var först när jag blev chef i näringslivet som jag märkte den tydliga skillnaden. En man fick vara hård och kaxig, och man skrattade nästan bort hans klantighet i ledarskapet. Medan från mig förväntade de sig även en mjuk och omsorgsfull sida, en som bara skulle förstå. Var jag hård (lika hård som mannen) så upplevdes jag hårdare och kaxigare. Jag har inte vikt ner mig, jag har fortsatt vara den jag är. Visat att jag inte accepterar deras beteende och visat vad jag går för och jag har blivit accepterad och lyssnad på. Vet inte hur, men det enda jag kan se idag är att jag fortsatte vara mig själv. Jag står fast vid det jag säger. Jag är tydlig och rak.
Vet inte om mitt inlägg hamnade där jag tänkt. Men jag beundrar kvinnor som kämpar (mycket mer än mig) i näringslivet på ensamma poster mot många, fortfarande machomän tyvärr.
Kommentarer