Hon och jag

Den där djupa vänskapen där man bara kan vara, där man kan dela allt och där man känner sig älskad, är så fint. Vi har följt varann gemom livets olika skeden under 33 år. Ni vet, tonåringens första funderingar och upptäckter, första kärleken, första hjärtesorgen, vänskap, kläder, utseende, tro, andlighet, föräldrar, brevvänner, läger mm mm. Listan går att göra lång. Första utomlandsresan, förhållande till alkohol och sex, naivitet, vänners åsikter mm. Inklivet i vuxenlivet, giftermål, graviditet, barn, resor, ensamhet, jobb, hem, död, sorg, glädje, ångest, depression, beslut mm.

Strax efter jag fyllt 30 så var livet tufft, jag jobbade mycket, jag var ensam, men hade många fina vänner. Ångesten drabbade även mig och jag hade utmattningssymtom. Jag lyckades bromsa pga av vänner och hon här fick jag komma och hänga hos, hon tappade upp ett bad och jag fick vila. Det var den bästa rekreationen för mig. Jag tog mig tillbaka, men tyckte inte att jag var som förr. Jag träffade min man och hans barn och kände en sorg över att de inte fick se mitt busiga jag. Idag tänker jag inte på det. Jag är jag och de älskar mig. Det blev annorlunda att bli 35 och 40 och nu snart 45. Jag är älskad och jag är väldigt trygg i mig själv. Just nu är den bästa tiden i livet och jag gör det jag orkar och vill. Visst några saker saker är tråkiga och några saker gör jag av plikt, men det är väl så det är i livet. 

Hon här har nu gått igenom utmattningsresan, i alldeles för många år. Det var så bra att få jobba ihop under 2 år så jag fick se henne dagligen, tror det skulle vara så. Först då förstod jag hur illa det var. Det var en sorg att se, samtidigt hade hon en inre styrka som jag beundrar. Jag visste hon skulle ta sig igenom det. Det som skiljer oss åt är att hon behållt sin sociala sida, hon har lärt känna nytt folk som hon kommit nära. Hon har samlat folk hemma och även dragit med ett helt gäng på resa. Visst jag har samlat folk till födelsedagen och 2 studentfirande, men jag känner mig så ofta asocial. Jag trivs bättre här med familjen runt mig och några få vänner. Och jag har landat i att det är ok. Men ju mer jag tänker på det så är vi inte så olika. Känslor och tankar går att vrida fram och tillbaka, men jag vet att jag gillar dig precis som du är och tack för att du alltid finns där.

Igår firade vi hennes stora tjejs student, stort 😍❤