Ibland måste man bara skriva av sig

Jag kommer nu skriva om något som mina kollegor inte gillar. Men jag måste. Jag skulle aldrig säga det på jobbet, för där jobbar jag med mina medarbetare, men här är jag privat.

Det handlar om facket, jag begriper det inte över huvud taget. Jag har aldrig velat vara med i ett fack vare sig  i kommunal eller lärarförbundet eller nu. Jag tycker facket stjälper mer än hjälper. Skulle jag bli illa behandlad av min arbetsgivare så skulle jag inte försöka slåss om att få rätt för det tar för mycket negativ energi, sett för många som gjort det. Jag vill heller inte vara kvar hos den arbetsgivaren utan jag skulle gå och se mig om efter något annat. Ekonomin tror jag alltid löser sig på nåt sätt.

Från att ha jobbat på ett bolag med fantastisk god stämning, med medarbetarna i centrum och vi haft mycket att påverka, så är det idag så stort att vi måste vara kollektivanslutna sägs det, men för oss medarbetare har det bara blivit sämre. Klubben finns där för att hitta fel känns det som och den läcker saker som inte får spridas. Olika fack jobbar emot vår tillväxt, integration o dyligt. Det är så trögjobbat....  Blä. Det är bara pga detta jag skulle vilja göra något annat, men vad!!? 

Ja ja det är facket som sett till att vi har 5 veckors semester och föräldraledighet och bla bla bla, men det är 2016. Vad gör det idag? Litar man inte på företagsledningar att de kan ta hand om sina anställda (en del kan säkert inte det tyvärr, men det måste finnas andra sätt att sätta krav på arbetsgivare). Jag vet inte. Att 90 talister, med så mycket nytänk är med är för mig obegripligt. 

Akassan kan man se som en försäkring, men när man väl får den ska man redovisa varenda minut, då blir det mer som ett bidrag än försäkring.  

Nej, fram för nytänk och förnyelse. Jag fortsätter att le och hålla käft under arbetstid.