Det här med att bli provocerad till ilska

Sitter och läser ett mail från en man i kyrkan "Tack Tina, du är fenomenal". Samtidigt har jag stängt in min son på ett rum för att gråta och skrika av sig. Han var så dryg i morse sa nej och varför till allt jag sa till honom,  snacka om att han provocerade mig och jag blev så arg. Snacka om att han får fram en sida av mig som jag inte gillar.  Då känner jag mig inte så fenomenal.  Hur gör man? 

Tänkte på någon nybliven pappa som pratade så gott om sin son och allt gott han fick ur sin pappa. Och så är det verkligen, sen går det några år och de får ut det värsta sidor från sina föräldrar.  Den nyblivna pappan förstår inte vad jag pratar om, han tror inte det kan hända.  Nej, det trodde inte jag heller. 

Åh vad det är svårt att vara mamma ibland. 



Skickat från min Samsung Mobil

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag och andra

Bollar i luften

Sorgeprocessen