Ledaren

Tänker på det här med ledarskap,  eftersom jag tyckte att Ulf E hade ett ansvar. Alla är vi olika, vill ha olika typer av ledare och vill leda på olika sätt. Sen beroende på var man står i livet har också betydelse för hur jag vill att någon leder mig och vilken ålder man är i. I barnåldern följer man oftast. I senare tonår och i början av ungdomen så vill man hitta sin egen väg, men tycker det är svårt och har kanske gärna en stark ledare runt sig. Det är då det är lätt att hamna snett. 

Som vuxen har man bildat sig egna värderingar och fått erfarenhet, som gör att man vill vara med i det som rör en själv. Det finns inte många i Sverige som vill ha heiarki,  utan här är vi vana vid demokrati,  min röst är viktig. 

Ändå finns det människor som dras till sammanhang med starka ledare, en del av de sammanhangen är tom sekter. Vad beror det på? 

Ibland fungerar även den manipulerade ledaregenskapen, den har förekommit på mitt jobb bl a. Och så länge den bådar gott så gör det kanske inget, men det är inte så roligt. Ett mjäkigt ledarskap förekommer också på mitt jobb,  inte heller roligt. 

Lyhördhet och tydlighet är de bästa egenskaperna. Visst minns jag de ledare som varit bra i mitt liv, i skolan,  i kyrkan,  på jobbet, på scouterna,  på träningen och andra gruppkonstellationer.

Jag skulle gärna ha en mentor att bolla mina ledaruppdrag, både på jobbet och i kyrkan. Min framlidne vd M var en sån för mig, mentor och bollplank när det gällde både jobb och kyrka. Jag saknar honom. 

Nu finns det ingen på jobbet som jag kan tänka mig.  Däremot har jag några andra kandidater.  Kanske ska ta tag i det. 

Skickat från min Samsung Mobil