Joel, en go en, 7 år

Här är min stora fina kille. Tänk ja vad tiden går, att han redan är 7 år. Visst vill jag stanna tiden ibland, men jag ser också fram emot att det blir större och mer självständiga. Att inte bli avbruten i allt jag gör hela tiden. Men å vad jag älskar min underbara Joel, tänk att man kan känna så mycket för sina barn. Jag har funderat på om man gör det hela livet eller om det avtar. Känner våra föräldrar lika mycket för oss, som vi gör för våra egna som fortfarande är små eller även större, men fortfarande bor hemma?!

Joel är en riktigt go kille. Tycker om när det är som vanligt. "Ska vi åka och bada?" "Nej, jag vill vara hemma." På badplatsen: "Ska vi åka hem?" "Nej, inte än." Han behöver puttas ut i livet lite ibland för att se att det kan vara roligt på badplatsen även om han inte tror det :). Han är så duktig i skolan, får hoppas att han inte blir överkörd av klasskompisar, bara för att han väntar och gör som fröken säger. Han bryr sig så om Tilda, älskar att vara med sina stora syskon och ibland krypa upp i mammas eller pappas knä. Det gäller att njuta av det så länge de varar.

I söndags när han fyllde så väckte vi faktiskt honom i sängen med frukostbricka och paket. Lego vad det han önskat sig. Han öppnade paketen först, sen gick jag ut med hans frukostbricka på altan och han satte sig själv ute. Vi fixade frukost till oss. Så kommer han in och kramar om mig och pappa "Tack för kortet". Då hade han läst grattiskortet, som låg på frukostbrickan. Så härligt att han kom in och tackade extra för det, för orden vi skrivit. Det är Joel det, oerhört tacksam och go, delar gärna med sig av en kram.

Så kram min härliga Joel, jag älskar dig!!!! Och är oerhört stolt över dig.