Nära eller långt borta

Tänker ofta på det här med att bo nära sina föräldrar eller ej. Har lite svårt för dem som förväntar sig att föräldrarna ska vara barnvakt. Hur kan man ta det för givet? Jag visste när jag fick barn att jag kommer aldrig ha den möjligheten, därför har jag varken förväntat eller saknat det. Jag har mer skapat ett liv som jag trivs med och där barnen alltid kan vara med. Att ha en hotellnatt i stan tycker jag är mysigt även med mina barn. Visst behöver man kanske egen tid som vuxna tillsammans, men om det inte går så går det inte. Få måste vi lära oss att vårda relationen på annat sätt.

Sen kan det vara mer avlastning att komma till svärmor en helg än att hon skulle komma en gång i veckan kanske. Som nu i helgen har jag varit mer med mina barn än på länge. För jag behöver inte tänka på maten jag kan bara vara där de är, så härligt.

Jag hade gärna levt närmare mamma och pappa senaste tiden så jag hade kunnat hjälpt mamma med pappa. Eller nu så hon slipper vara så ensam jämt. Och sen är det svärföräldrarnas tur. Men vi måste ju någonstans leva vårt eget liv. Och nu är det som det är och så lär det förbli.

Vi ses intensivt istället när vi träffas  och det är ju mysigt på ett annat sätt än om vi skulle ses i vardagen. Tacksam över våra föräldrar att det är mysigt att umgås med dem.


Skickat från min HTC