Inskolning
Den går jättebra. Hon är så glad och springer till dagmamman och går gärna till henne istället för mig. Känns så skönt, men väldigt tomt här hemma. Ska ta en promenad med stavar nu.
Har gått bra med norgebesöket, men är lite trött. Fast det kanske beror på en liten tjej som höll mig vaken i natt. Låg och tänkte på att det var skönt att jag inte skulle upp till jobbet.
Har tänkt på nostalgi, avskedsångest och liknande sista tiden. Lider tyvärr av det emellanåt vilket jag nog fått av min mor, men hon har mer av det än jag. Jag gillar t ex inte att sommaren håller på att ta slut, igår kväll frös jag och det vill jag inte än. Även om jag älskar hösten och kan sedan se fram emot julen, så vill jag gärna att sommaren ska hålla i sig lite till. Det är så mycket med sommaren som är härligt, värme, gemenskap, semester, avslappning, bad, grillning och att bara sitta ute. Sådana dagar som vi hade vid stugan vill jag aldrig att de ska ta slut, men de här dagarna hade inte varit sköna där.
Mamma har så otroligt svårt att släppa stugan, hon sitter där varenda sommar och drömmer sig tillbaka till det som varit, men njuter även nu och kan inte tänka sig utan det. Jag förstår henne, men jag skulle önska att hon kunde tänka lite realistiskt. Det kan verkligen inte vara lätt att vara henne just nu, 73 år gammal med ett rikt och fantastikt liv bakom sig, där hon måste släppa ganska mycket. Det går inte att föreställa sig hur man kommer bli själv, kommer jag kunna acceptera läget? Vara tacksam för det som varit, eller mest av allt önska att det ska vara som det alltid varit eller som det var förr? Jag vet att mamma är tacksam, men jag skulle önska att hon klarade av att släppa taget om det också och leva här och nu och göra det bästa av det man har och kan. Fast det är lätt för mig att säga nu. Ni som lever med mig fortfarande den dagen, kan väl påminna mig.
Promenad var det ja.
Har gått bra med norgebesöket, men är lite trött. Fast det kanske beror på en liten tjej som höll mig vaken i natt. Låg och tänkte på att det var skönt att jag inte skulle upp till jobbet.
Har tänkt på nostalgi, avskedsångest och liknande sista tiden. Lider tyvärr av det emellanåt vilket jag nog fått av min mor, men hon har mer av det än jag. Jag gillar t ex inte att sommaren håller på att ta slut, igår kväll frös jag och det vill jag inte än. Även om jag älskar hösten och kan sedan se fram emot julen, så vill jag gärna att sommaren ska hålla i sig lite till. Det är så mycket med sommaren som är härligt, värme, gemenskap, semester, avslappning, bad, grillning och att bara sitta ute. Sådana dagar som vi hade vid stugan vill jag aldrig att de ska ta slut, men de här dagarna hade inte varit sköna där.
Mamma har så otroligt svårt att släppa stugan, hon sitter där varenda sommar och drömmer sig tillbaka till det som varit, men njuter även nu och kan inte tänka sig utan det. Jag förstår henne, men jag skulle önska att hon kunde tänka lite realistiskt. Det kan verkligen inte vara lätt att vara henne just nu, 73 år gammal med ett rikt och fantastikt liv bakom sig, där hon måste släppa ganska mycket. Det går inte att föreställa sig hur man kommer bli själv, kommer jag kunna acceptera läget? Vara tacksam för det som varit, eller mest av allt önska att det ska vara som det alltid varit eller som det var förr? Jag vet att mamma är tacksam, men jag skulle önska att hon klarade av att släppa taget om det också och leva här och nu och göra det bästa av det man har och kan. Fast det är lätt för mig att säga nu. Ni som lever med mig fortfarande den dagen, kan väl påminna mig.
Promenad var det ja.
Kommentarer