Familjeskryt

Läste i senaste Mama om familjeskryt på facebook, att nätet har blivit ett skyltfönster om den lyckliga familjen. Har en vän som också irriterade sig på alla positiva statusrader. Varför kan vi inte bara låta folk vara lyckliga över sitt liv och sina familjer? Varför ska vi irritera oss och tro att det inte är äkta? Låt folk vara, säger jag. Varför bry sig? Vi behöver lära oss att glädjas med de som gläds och gråta med dem som gråter.

Jag upplever att vi är en ärlig generation, som har lätt för att berätta när vi mår dåligt också. Så ibland har nästan det gått till överdrift. Det kanske är det som är grejen, att vi har blivit så ärliga om dålig sömn, ångest, dåliga relationer, bråk med barnen och dåliga kroppar så om någon bara talar om hur bra han eller hon har det så tror man inte att det är sant. Ja, jag vet inte. Hoppas bara att vi fortsätter att vara ärliga vare sig vi är glada eller ledsna. Familjeskryt är väl bra, det är bra att vara stolt över sin partner och sina barn.

Idag ska jag till jobbet och ha utvecklingssamtal. Har laddat lite så jag vet nog vad jag ska ta upp, ska bli intressant. Får hoppas att "det kvinnliga" inte kommer fram för mycket, där jag är rädd för att köra över andra nära kollegor och vänner. Nej, jag måste våga stå för den jag är och dit jag vill komma, sen är det väl upp till ledningen att välja. Men jag vill inte att det ska bli en tävling.

Kommentarer

Lilla Li sa…
Lycka till på samtalet! You go girl!
Jag håller med dig om att vi är en ganska ärlig generation! Låt folk hållas:) kram

Populära inlägg i den här bloggen

Jag och andra

Bollar i luften

Sorgeprocessen