Storastorasyster

Gunilla Kristina Joelsson är född 1 år och 4,5 månader efter Stefan. Hon och jag har nog varit mest lika varandra utseendemässigt och på rösten. Gunilla är en väldigt känslosam person, vilket jag tycker är en fin egenskap, men det har nog varit jobbigt för henne många gånger. Hon har ofta tänkt på vad andra ska tycka och tänka och vara andra till lags och haft krav på sig själv och sen mått dåligt av att inte orka leva upp till allas och sina egna förväntningar. Hon är en otroligt omsorgsfull person och är duktig att ta hand om människor, hon valde den yrkesvägen en gång, som undersköterska, men trivdes inte. Jag tror att hon skulle passa jättebra inom vården, hon måste ju inte vara inom långvården. Hon har varit modig och tuff och testat olika yrken och städer. Au-pair i USA, turistlinje i Skåne, kontorsjobb i Göteborg, resebyrå i Örebro, busschaufför mm. Så även om det låter som att hon ville leva upp till vad andra tyckte så har hon ändå mitt i allt valt sin egen väg. Hon har ju inte varit rädd för att testa på nytt. Hon har nog alltid funderat på vad hon ska bli när hon blir stor, samtidigt har hon upplevt en massa under letandes gång, hon har inte suttit på sofflocket och väntat direkt.

Idag har hon en sambo som reser en del så hon behöver finnas nära hemmet för sina fina tre barn, därför kan hon inte ta ett jobb var som helst och i lilla A-a är det inte så stort utbud av jobb. Hon är en riktigt mysig mamma, som älskar sina barn och avslöjade i somras att hon hade kunnat tänka sig fler barn om hon inte börjat så sent. Det fascinerar på mig, fler än tre...... Hon är kärleksfull och omtänksam och har en förmåga att göra det hemtrevligt och mysigt omkring sig. Hon har det mysigt hemma och vill att barnen ska ha en mysig uppväxtmiljö. När pappa blev dålig och det blev ett stort lass för mamma så var det Gunilla som kollade upp vad de kunde få för hjälp och hjälpte dem en heldel hemma, vilket vi andra som inte var i närheten är otroligt tacksamma över. Hon har en varm och mjuk personlighet, lite som vår mamma.

Under mina uppväxtår hemma så betydde hon mycket för mig, hon brydde sig och var med mig. Jag minns inte jättemycket från när pappa blev sjuk första gången och det tror jag beror på att jag förträngt det, för det var en känslig ålder för mig. Sen tyckte jag det var jobbigt att mamma var borta mycket och mormor bodde hos oss. Då tror jag Gunilla var en trygghet för mig, jag minns att hon lekte en del med mig och var med mig. Och det kanske är så att hon är mest lik mamma, därför betydde hon också mycket för mig när mamma inte var där.

När vi blivit lite äldre så har vi sjungit ihop några gånger hemma i kyrkan och det var roligt. Nu har vi inte jättemycket kontakt då vi båda har fullt upp med vårt, men det är roligt när vi ses. Hon bär nog fortfarande på en del drömmar, vilka jag hoppas ska gå i uppfyllelse, för det är inte för sent än. Tog med bilder på hennes fina tre barn, som hon också är så stolt över.