Förskolepedagogik
Vi har fått plats på en förskola till Joel. Den ligger knappt 100 meter från vårt hus så vi var dit och tittade idag. Det var en tid i höstas som vi tyckte det var lite för känsligt att ha en dagmamma, även om vi var så nöjda med henne så blev det lite skört. Då ställde jag mig i förskolekön. Nu vill vi inte rycka upp Joel från hans trygga miljö, så han blir kvar, men det är roligt att gå och titta. Förskolan var väl byggd på 70-talet och mycket har inte renoverats. Det är betydligt fräschare hos dagmamman.... Annars var det en liten förskola, inte så många barn och en mysig gård. Nackdelen var att han skulle börja småbarnsavdelningen fast han blir 3 i juli, då blir det bara 1 år där sen ska han byta igen. Nej, så blir det ,som sagt, inte.
Är det viktigt för föräldrar att en förskola har rätt pedagogik, att pedagogerna lägger mycket tid på planering och dokumentering? Jag skulle verkligen vilja veta det. Förskolläraren vi träffade sa att det var viktigt att vara med barnen för henne. Precis så tycker ju min man också, han vill vara med barnen, men cheferna är på honom och hans kollegor att de ska dokumentera mer, vara mer framåt när det gäller utveckling. Utveckling för vem undrar jag? Om föräldrarna fick höra hans åsikt och varför han prioriterar barnen framför möten eller sitta och skriva vid datorn, undra vad de skulle säga då? Hur många föräldrar är insatta i sina barns förskolor? Ser de bara det som presenteras i skrift, portfolie o dyl eller ser de helt enkelt de goa människorna som arbetar med deras barn och bryr sig om att de ska ha en bra vardag? Är det pedagogerna som känner att de måste kunna prestera och visa upp någonting för att de har högkoleutbildning, vad behöver de, och för vem, bevisa? Att finnas vid barnens sida, lyssna, uppmuntra språket, ge dem möjlighet till olika övningar och aktiviter är väl pedagogiskt i sig. Det som görs och kanske inte alltid syns.
Är det viktigt för föräldrar att en förskola har rätt pedagogik, att pedagogerna lägger mycket tid på planering och dokumentering? Jag skulle verkligen vilja veta det. Förskolläraren vi träffade sa att det var viktigt att vara med barnen för henne. Precis så tycker ju min man också, han vill vara med barnen, men cheferna är på honom och hans kollegor att de ska dokumentera mer, vara mer framåt när det gäller utveckling. Utveckling för vem undrar jag? Om föräldrarna fick höra hans åsikt och varför han prioriterar barnen framför möten eller sitta och skriva vid datorn, undra vad de skulle säga då? Hur många föräldrar är insatta i sina barns förskolor? Ser de bara det som presenteras i skrift, portfolie o dyl eller ser de helt enkelt de goa människorna som arbetar med deras barn och bryr sig om att de ska ha en bra vardag? Är det pedagogerna som känner att de måste kunna prestera och visa upp någonting för att de har högkoleutbildning, vad behöver de, och för vem, bevisa? Att finnas vid barnens sida, lyssna, uppmuntra språket, ge dem möjlighet till olika övningar och aktiviter är väl pedagogiskt i sig. Det som görs och kanske inte alltid syns.
Kommentarer
Jag har gillat tanken att det är gruppen och rutinerna som är viktiga inte personalen. Personal kommer och går, de kan bli sjuka, byta jobb, ja vad som helst. Om barnen är trygga i miljön, i rutinerna och med kompisarna så trivs de. Om de/eller även jag som förälder knyter an för mycket till en personal blir det väldigt jobbigt när(det är oftast bara frågan om när) den personen försvinner. Då ser jag hellre att de knyter an till andra vuxna i vår bekantskapskrets, grannar, kyrkvänner eller andra dagisföräldrar vi träffar.
Jag var lite fundersam först till det tänket, men med åren har jag verkligen sett fördelarna med det. Det blir som du säger väldigt skört annars.
Mitt synsätt kan självklart härledas till min egen uppväxt som var fylld med uppbrott, men där blev det ju knappt någon anknytning någonstans vilket inte är helt bra förstås. Jag söker nog ett slags mellanting, anknytning hos dem som kan förväntas finnas till hands:-). Lycka till med era beslut i frågan framöver. Jag klarade mig trots allt riktigt bra!
Kram Lina