28:e juli
Ett speciellt datum. Min lille kille blev 2 år, är så tacksam över att jag har honom. När vi väl bestämde oss för att vi ville ha barn, efter ryggoperation bl a, så gick det så lätt. Jag blev gravid direkt och lille Joel kom till oss. Vilken gåva. Samma dag 2 år senare så är jag på KS igen, men denna gång är det ingen lycklig upplevelse. Jag läggs in för att bli "skrapad" efter ett missfall, exakt samma tid som jag födde Joel 2 år tidigare. 40 år tidigare födde min mamma en dotter denna dagen, som dog efter 3 timmar pga ryggmärgsbråck bl a. Är det inte lite märkligt. Det blir ett datum man har både glada och ledsamma minnen av. För 40 år sen så skulle man inte visa sina känslor, konstigt vá. Mamma hade fött, pappa hade inte hunnit in till förlossningen så hon låg själv. Flickan förde de bort på undersökning direkt så mamma var verkligen ensam. 3 timmar senare kommer en sköterska in och kollar hur mamma mår och i förbifarten så säger hon att flickan inte klarade sig. Visst är det fruktansvärt, där fick mamma ligga själv med den sorgen.
Idag 40 år senare så har vi kommit längre med känslorna. Det är ok att visa dem, det är ok att gå och prata med någon osv. Har några vänner som också gick tiden ut och födde en son, sen dog han tyvärr efter 3 dagar. Det måste vara fruktansvärt, men den gången fanns det personal med empati. Kuratorer, sköterskor och läkare pratade med dem. Erbjöd dem präst och dop om de ville. Jag har bestämt mig för att gå ut med mitt missfall den här gången. Jag var i 12:e veckan och trodde jag hade kommit över den värsta krisen så det kom som en chock när det hände. Det var nu mitt 3:e missfall och det är mest det som känns lite konstigt. Varför vill det sig inte? Ena stunden kan man tänka klart och acceptera att det som händer det händer och det går inte att styra över. Andra stunden är det otroligt ledsamt. Kommer jag att våga igen? Jag vill inte gå igenom det här som jag har gjort nu igen. Det är smärtsamt både fysiskt och psykiskt.
Började jobbet i måndags efter 3 veckor semester, men kunde inte vara där så länge pga blödning. Åkte hem och sen till akuten på kvällen, som sen la in mig. Man är oerhört ensam i detta. Kroppen ska liksom sköta det mesta själv, och det är otroligt att den klarar det, men det är svårt att veta vad som är normalt och inte. De 2 första missfallen skedde tidigare så då fick jag ingen hjälp från sjukvården överhuvudtaget, de sa att kroppen klarar det själv. Och det gjorde den, men jag då?!?! Den här gången tog alla det allvarligare, vilket var en trygghet för mig, men som också gjorde det större för mig. Men jag upplevde ett otroligt stöd från sjukvårdspersonalen, otroligt gulliga sköterskor som brydde sig och berättade om sina missfall eller att de fick barn sent så att jag inte skulle känna mig gammal. Fick också bra brochyrer att läsa och visitkort till kurator. Otroligt. Till skillnad från min rumsgranne på KS och fick inget av detta. Nog är det märkligt att det kan vara så olika, det beror helt på vilka sköterskor eller doktorer man möter.
Är så tacksam över att jag har min goa Joel. Får jag inte fler barn så har jag ju honom att glädjas över. Det hade varit otroligt smärtsamt om detta hade hänt när man väntade sitt första. Lider med er som kämpar. Kom ihåg att det finns hjälp att få inom vår sjukvård.
Idag 40 år senare så har vi kommit längre med känslorna. Det är ok att visa dem, det är ok att gå och prata med någon osv. Har några vänner som också gick tiden ut och födde en son, sen dog han tyvärr efter 3 dagar. Det måste vara fruktansvärt, men den gången fanns det personal med empati. Kuratorer, sköterskor och läkare pratade med dem. Erbjöd dem präst och dop om de ville. Jag har bestämt mig för att gå ut med mitt missfall den här gången. Jag var i 12:e veckan och trodde jag hade kommit över den värsta krisen så det kom som en chock när det hände. Det var nu mitt 3:e missfall och det är mest det som känns lite konstigt. Varför vill det sig inte? Ena stunden kan man tänka klart och acceptera att det som händer det händer och det går inte att styra över. Andra stunden är det otroligt ledsamt. Kommer jag att våga igen? Jag vill inte gå igenom det här som jag har gjort nu igen. Det är smärtsamt både fysiskt och psykiskt.
Började jobbet i måndags efter 3 veckor semester, men kunde inte vara där så länge pga blödning. Åkte hem och sen till akuten på kvällen, som sen la in mig. Man är oerhört ensam i detta. Kroppen ska liksom sköta det mesta själv, och det är otroligt att den klarar det, men det är svårt att veta vad som är normalt och inte. De 2 första missfallen skedde tidigare så då fick jag ingen hjälp från sjukvården överhuvudtaget, de sa att kroppen klarar det själv. Och det gjorde den, men jag då?!?! Den här gången tog alla det allvarligare, vilket var en trygghet för mig, men som också gjorde det större för mig. Men jag upplevde ett otroligt stöd från sjukvårdspersonalen, otroligt gulliga sköterskor som brydde sig och berättade om sina missfall eller att de fick barn sent så att jag inte skulle känna mig gammal. Fick också bra brochyrer att läsa och visitkort till kurator. Otroligt. Till skillnad från min rumsgranne på KS och fick inget av detta. Nog är det märkligt att det kan vara så olika, det beror helt på vilka sköterskor eller doktorer man möter.
Är så tacksam över att jag har min goa Joel. Får jag inte fler barn så har jag ju honom att glädjas över. Det hade varit otroligt smärtsamt om detta hade hänt när man väntade sitt första. Lider med er som kämpar. Kom ihåg att det finns hjälp att få inom vår sjukvård.
Kommentarer