Kommunikation
Kommunikation är a och o i mycket. En relation utan kommunikation fungerar inte. Kanske den kan lunka på i sin gilla gång, men är den bra, lycklig, går den framåt? Jag vet de som lever sina egna liv i sin relation och har ett gemensamt hem och även barn, men sen då. De paret jag tänker på är i 60-årsåldern, han är kollega till mig, och de vill ha de så. De verkar trivas med att ha det så, visst är det ok då. Men jag tycker det verkar vara så tråkigt. Den jag vill dela mitt liv med, mina tankar, glädejeämnen och sorgeämnen är min man. Det är honom jag vill känna utan och innan och att han känner mig utan och innan.
Har en annan kollega som fick reda på i helgen att hans fru vill lämna honom. För honom kom det som en chock, medan hon har gått och tänkt på det ett tag. Varför är det så vanligt? Men det är så tydligt när han berättar att de har inte kommunicerat, inte berättat hur de själva mår och känner utan bara tagit varann för givet. Hittat sina roller i förhållandet och låtit det rulla på så. Vad viktigt det är att ge den andre tid, att lyssna, att få göra någonting utanför familjen som man kanske går och längtar efter eller med familjen som man längtar efter. Min kollega hoppas såklart på att de ska hitta tillbaka. Och det hoppas jag att de gör också, men det kommer ta tid och krävas att de pratar. Jag hoppas att hon inser att hon måste prata med någon också, och då hoppas jag de hittar en bra familjeterapeut. Varför tror folk att man ska klara sig med sina egna tankar? Lika mycket som man behöver prata/kommunicera med varandra så tror jag att man behöver prata med någon utanför det hela.
Jag är ingen klippa på detta heller alltid, men jag hoppas att jag visar mot min man hur mycket jag uppskattar honom. I dessa dagar behöver han verkligen känna det, då andra bråkar med honom, men han känner också att han har familj och vänner som stöttar honom och det är härligt. Jag har en fin och go man som jag älskar väldigt mycket. Ska se till att vårda min relation ännu lite mer och det hoppas jag att du som läser också ska göra.
Har en annan kollega som fick reda på i helgen att hans fru vill lämna honom. För honom kom det som en chock, medan hon har gått och tänkt på det ett tag. Varför är det så vanligt? Men det är så tydligt när han berättar att de har inte kommunicerat, inte berättat hur de själva mår och känner utan bara tagit varann för givet. Hittat sina roller i förhållandet och låtit det rulla på så. Vad viktigt det är att ge den andre tid, att lyssna, att få göra någonting utanför familjen som man kanske går och längtar efter eller med familjen som man längtar efter. Min kollega hoppas såklart på att de ska hitta tillbaka. Och det hoppas jag att de gör också, men det kommer ta tid och krävas att de pratar. Jag hoppas att hon inser att hon måste prata med någon också, och då hoppas jag de hittar en bra familjeterapeut. Varför tror folk att man ska klara sig med sina egna tankar? Lika mycket som man behöver prata/kommunicera med varandra så tror jag att man behöver prata med någon utanför det hela.
Jag är ingen klippa på detta heller alltid, men jag hoppas att jag visar mot min man hur mycket jag uppskattar honom. I dessa dagar behöver han verkligen känna det, då andra bråkar med honom, men han känner också att han har familj och vänner som stöttar honom och det är härligt. Jag har en fin och go man som jag älskar väldigt mycket. Ska se till att vårda min relation ännu lite mer och det hoppas jag att du som läser också ska göra.
Kommentarer